Samtiden får breda ut sig på Louisiana
Bildmaterial
"Ett sjungande moln" av mikrofoner (av indiska konstnären Shilpa Gupta) över pressuppbådet i Louisianas stora höstutställning med samtidskonst.
Utställningen "The wolrd is Yours" öppnas lördag 5 september och varar till 10 januari 2010.
Nöje. En nedisad BMW, ett åskmoln av tusen mikrofoner, kontaktannonser, luktande väggar, ett översvämmat McDonalds och en ljudinstallation byggd på övervakningsteknik. Allt detta och mycket mer kan ses, höras och luktas på Louisianas största utställning någonsin av samtidskonst.
Fyrtio verk av ett 25-tal konstnärer från hela världen utgör höstens stora utställning på Louisiana konstmuseum. Konstnärerna är mellan 30 och 50 år och de skapar det mesta – utom målningar i ramar. En del kanske till och med frågar sig om detta är konst.
— Den konst som provocerar mest i dag är den som man kan undra ifall det är konst. De som bryr sig minst är konstnärerna själva. De har fullt upp med att studera världen, säger museichefen Poul Erik Tøjner.
Han kallar det en temautställning, som inte bygger på genre, stilistik eller innehåll.
— Det enda gemensamma är skaparnas sätt att undersöka världen. De gör en samtidsdiagnos, ser hur världen ser ut och vilka konsekvenser det leder till. För att förmedla detta använder de material som känns självklara, material som har med det de utforskar att göra.
Utställningen bjuder in till en resa i vår gemensamma värld, sedd genom konstnärerna. En avgångsskylt är det första som ses, en sådan som bläddrar fram platser och tider på järnvägsstationer och flygterminaler. Men i stället för städer och klockslag snurrar texter fram om kärlek, rädsla, religion och fördomar.
Den indiska konstnären Shilpa Gupta har även gjort åskmolnet av mikrofoner, som gjorts om till högtalare. De sänder ut sånger, ljud av tåg och pass som stämplas och en tung, sovande andning. Det är hennes sätt att fundera över konflikter som den mellan Indien-Pakistan och som följer oss ända in i sömnen.
Palestinska Emily Jacir visar kontaktannonser från tidningen The Village Voice. Hon låter semitiska palestinier söka kontakt med judar, för närhet och kärlek men också för att kunna följa med dem till hemlandet. Alla judar har nämligen automatiskt tillträde till Israel.
Med typisk övervakningsteknik som datorer, kameror, antenner, radioelektriska skannrar, projektorer och 16 kanalers radiomottagare har mexikanen Rafael Lozano-Hemmer gjort ett ljus- och ljudverk där besökaren blir sin egen dj. Olika radiokanaler tas in då man rör sig och frekvensen syns på ens skugga på väggen. Det är kul och samtidigt skrämmande. Vi är ju totalövervakade.
Själva kan vi övervaka omgivningen sittande på Monica Bonvicinis toa mitt i Louisianas trädgård. Utifrån speglar sig träden och skulpturerna i den blanka ytan. Inifrån har man full utsikt över samma vy. Beroende på vem man själv är kan man känna sig utsatt eller högst privilegierad.
Konstnärerna ställer framför allt frågor. Svaren inbjuds vi att själva fundera över. Är konstnärsgruppen Superflex' MacDonaldsrestaurang översvämmad av syndafloden? Vad menar Sissel Tolaas med att måla väggarna med åtta mäns rädslosvett? Luktar rädsla men inte pengar? Är Olafur Eliassons inisade BMW ett vackert monument över våra obetänksamma, miljöförstörande drömmar? Och vilken känsla väcks när man stiger in i Corey Mccorkles spegelgång och möter sig själv i massupplaga. Glädje eller skräck?
Kommentarer