Jag hoppas på en prutt från Killinggänget
Bildmaterial
Bilder som denna antyder i alla fall att Killinggänget har något kul på gång på Dramaten.
Magnus Ransheim. På lördag har Killinggängets pjäs premiär på Dramaten. Undertiteln lyder ”En pjäs om att hålla ihop” och handlingen sägs kretsa kring en grupp män som jobbat ihop i många år och som får ett uppdrag som de ska förverkliga. Mer än så har inte läckt ut om innehållet. Trots det är intresset enormt. 39 föreställningar är slutsålda och Dramatens växel har kollapsat under biljetttrycket.
Hela cirkusen kring humorgruppens intåg i den svenska teaterkulturens högborg framstår som djupt ironisk. Det är också svårt att betrakta publikens villighet att riskera köpa grisen i säcken på något annat sätt.
Den ironiska aspekten får en extra dimension om man betänker att det finns de som på allvar hävdar att ironin dog i slutet av 90-talet.
Till och med ”killingen” Henrik Schyffert har på senare år anslutit sig till den historieuppfattningen. Med showen ”The 90’s – ett försvarstal” har han firat stora triumfer genom att åka land och rike runt och be om ursäkt för att han var en kul kille under förra decenniet. Det är ett genialt grepp. Och även om Schyffert är uppriktigt ångerfull är det extremt ironiskt att han gör succé genom att återvinna sitt gäckande förflutna.
Jag tillhör den lilla skara som inte köpte ”försvarstalet”. Varje gång ironi avfärdas som typiskt 90-tal undrar jag: varför? Under 00-talet har det ju varit viktigare än någonsin för popkulturfantaster att undvika att ta vissa fenomen på allvar. Den som inte har en väl utvecklad förmåga att filtrera mög sitter bokstavligen i skiten. Som nöjesjournalist blir jag iskall av tanken på ett samhällsklimat där modebloggare, kändisdjunglar, ”Idol”-juryer, dansbandskamper och schlagerfestivaler betraktas med samfälld seriositet.
Cynism, spekulation och dumhet borde i ännu större utsträckning bemötas med intelligent och provocerande humor – som dessutom törs vara politisk inkorrekt. Därför sörjer jag Killinggängets utveckling de senaste tio åren.
1999 kom ”Torsk på Tallinn”. Det är deras mästerverk, ett faktum som inte ens Robert Gustafssons tondöva profiterande på karaktären Roland Järverup kan ändra på.
”Torsk på Tallinn” har undertiteln ”En liten film om en ensamhet” och vimlar av figurer vars motsvarighet vi känner alltför väl från det riktiga livet. En del kritiker ondgjorde sig och menade att Killinggänget drev med kärlekstörstande män på landsbygden ur ett Stockholmsperspektiv. Det är möjligt att de gjorde, men vad spelar det för roll när resultatet blev sjukt underhållande för både huvudstadsbor och lantisar?
Fem år senare Guldbaggebelönades Killinggänget för ”Fyra nyanser av brunt”. Den överlånga filmen, bestående av fyra separata historier, var snyggt komponerad men ganska trist. Mest påminde den om en utdragen svanesång eller medelålderskris. Humorn hade ersatts av ett dödligt allvar som de inblandade inte var bekväma med. Det kändes nästan som om baggarna utdelades postumt.
Nu har ytterligare ett halvt decennium gått och Killinggänget, som saknar avhopparen Jonas Inde, har fått världens chans att agera pruttkudde i de fina salongerna. Jag hoppas innerligt att de tar den, även om jag är orolig för att de inte längre ser det ironiska i situationen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus