"Vad gjorde du för att förtjäna det?"
Marina Pisklakova-Parker öppnade den första hjälplinjen för misshandlade ryskor. Nu har hennes och sex andra kvinnors berättelser blivit pjäsen "Seven", som i dag spelas på Helsingborgs stadsteater.
Bildmaterial
Jonas Jarl, dramaturg på Helsingborgs stadsteater, möter Marina Pisklakova-Parker när hon anländer till teatern.
Maria Kulle, Hedda Krauss-Sjögren och Marina Pisklakova-Parker samtalar om "Seven".
Marina Pisklakova-Parker.
Maria Kulle och Marina Pisklakova-Parker.
Marina Pisklakova-Parker.
Maria Kulle läser ur "Seven".
Marina Pisklakova-Parker.
Kvinnorna i "Seven"
Hafsat Abiola, människorättsaktivist och dotter till Nigerias mördade president Moshood Abiola.
Afarida Azizi, afghansk människorättsaktivist.
Annabella De Leon, jurist och människorättsaktivist från Guatemala.
Inez McCormack, freds- och jämställdhetsaktivist på Nordirland.
Mukhtaran Mai, pakistansk bondkvinna som vägrade acceptera en hedersrelaterad våldtäkt.
Mu Sochua, parlamentsledamot och människorättsaktivist i Kambodja.
Marina Pisklakova-Parker, rysk människorättsaktivist.
Nöje. "Min man höll på att sätta på sig sin kavaj. En knapp lossnade och han tog sin sko och slog mig i ansiktet med den. Framför barnen".
Maria Kulles röst tjocknar, ögonen tåras. Hon blinkar, koncentrerar sig och fortsätter att läsa.
"Hennes ansikte är blåslaget, svullet, i en vecka."
Texten är tät och intim, nästan obscent närgången. Men det som gör det verkligt svårt för den scenvana skådespelaren är att Marina Pisklakova-Parker sitter och lyssnar. Pisklakova-Parker startade den första hjälplinjen för misshandlade kvinnor i Ryssland sedan en kvinna hon mött på sin sons skolgård ringt henne och berättat om hur hennes man misshandlade henne. Hon försökte hjälpa till i ett land som då, 1993, inte erbjöd misshandlade kvinnor någonting.
— På de tiden talade ingen om våld i hemmet i Ryssland. Under Sovjettiden kunde det inte diskuteras. Sovjetfamiljen var en idealfamlij, våld kunde inte förekomma och alltså inte diskuteras. Även om alla visste att det hände, berättar hon sedan den korta uppläsningen är över.
I "Seven" berättar sju kvinnor, alla på sitt sätt ledare och förebilder, om sina liv och sin kamp för lika många prisbelönta författare. Initiativet kom från Vital Voices, en amerikansk frivilligorganisation som söker upp, stöder och utbildar kvinnliga ledare och förebilder världen runt. De sju monologerna har vävts ihop till en berättelse som belyser skillnader men framför allt understryker likheter i kvinnors situation världen runt. De innehåller fruktanvärda vittnesbörder om övergrepp. Marina Pisklakova-Parker är synbart berörd, inte bara av de andras.
— Jag har fortfarande svårt att lyssna på historien om kvinnan som ringde mig. Hon låg hemma med en bruten rygg sedan hennes man slagit henne. Jag känner mig lika hjälplös nu som jag gjorde då, säger hon.
Marina Pisklakova-Parker började forska om våld i hemmet under sin tid på universitetet i Moskva. På inrådan av rektorn för Institutet för Socioekonomiska studier åkte hon till Sverige för att studera hur vi försöker hantera mäns våld mot kvinnor. Hon kom till Kriscentrum för kvinnor i Göteborg, där hon träffade grundaren och chefen Ritva Holmström.
— Hon berättade för mig om program och lagar. Jag sa: "Vi kommer inte ha något sådant i Ryssland på hundra år. Då sa hon "Jag lär dig, så kan du öppna ett kriscenter i Ryssland när du kommer hem".
Den första tiden bestod hennes hjälplinje av henne själv och en telefon.
— I början kunde jag bara lyssna, utan att döma. Utan att ställa frågan alla andra ställde: Vad gjorde du för att förtjäna det, berättar hon.
— Sedan började jag leta efter advokater. Jag samlade information för att kunna skicka kvinnorna vidare till domstolar som kunde hjälpa dem. Jag arbetade halvtid vid telefonen, resten av tiden gick åt till att försöka hitta information.
Hon blev hotad och motarbetad, men ryska medier började intressera sig för hennes arbete. Hon utbildade poliser och påverkade politiker. Det tog inte hundra år. Det finns visserligen fortfarande ingen fungerande lagstiftning mot våld i hemmet, men i dag finns det i alla fall en liten chans för utsatta kvinnor att få hjälp.
Det är också det som gör "Seven" uthärdlig. De sju livsödena är smärtsamma att närma sig, men de är inga tragedier.
— Det är en fantastisk pjäs, samtidigt som det är ett fantastiskt verktyg för att medvetandegöra, fyller producenten Hedda Krauss-Sjögren från arrangerande Riksteatern i.
— Den ger en upplevelse när man hör den, men den ger också mig som producent verktyg att gå vidare efter pjäsen. Det är fantastiskt att en berättelse om en ung kvinna i Pakistan kan få oss att prata om vad som händer i våra egna kvarter.
Hon har sett vad "Seven" kan göra med åskådarna.
— Unga tjejer har kommit fram till mig efteråt och sagt "Nu ska jag utbilda mig till människorättsjurist". När man sett "Seven" vill man vara med och hjälpa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus