Förförelse och förfall
Vad händer i Helsingborg? Från träd, fontäner och gatlyktor i centrum hänger
inplastade klädesplagg med texten "Ta på mig!" Det är affischeringen för
Dunkers nya utställning "Dekadens" och det är meningen att alla som känner
sig sugna ska ta kläderna och sätta på dem inför vernissagen fredag kväll.
Bildmaterial
Bengt Adlers är mycket nöjd med utställningen som han fick idén till för snart 40 år sedan.
Nöje. Dekadens betyder enligt ordboken "tillstånd av förfall". Men precis som Lyckoslantens Spara var så mycket tristare än Slösa har dekadensen en förbjuden lockelse. Det är om den utställningen handlar.
När vernissagepubliken iklädd sina dekadenta kläder av spets och siden träder in i Dunkers konsthall hamnar de i en röd budoar med dämpad belysning. En påträngande doft når näsborrarna i passagen in i det svarta, plastremsebehängda Hogarthrummet.
Här börjar "Rucklarens väg" via frestelser mot helvetet. För 1700-talsrucklaren Tom Rakewell i William Hogarths bildberättelse hamnar till slut på dårhus som utblottad och syfilissmittad efter ett utsvävande liv i sus och dus.
Detta är konstidentent Bengt Adlers allra första egna utställning på Dunkers kulturhus. Idén har han haft länge, kanske ända sedan han som konststudent på 1970-talet skrev om David Hockney, Londons svar på New Yorks Andy Warhol under popkonstens storhetstid på 1960-talet. Hockney har nämligen inspirerad av Hogarth och gjorde en egen "Rucklarens väg" om sin resa till New York. De frestelser som lockade honom var allt från helvetets utsända gudsförsäljare till gaybarer med droger och fri sex.
Båda serierna hänger nu här till beskådande i ett kaklat rum med en reningens bassäng i centrum. På väg dit går det att sitta ner och lyssna till två versioner av Igor Stravinskijs opera med samma namn. Den skrev han 1951 också efter att ha sett Hogarths bildsvit. I operarummet finns även foton av Ingmar Bergmans uppsättning av operan i Stockholm redan 1961.
Hogarth målade sin serie i olja och gjorde sedan gravyrer av målningarna för tryckning och spridning till en större publik. Hans mål var att höja ett moralistens varnande finger: Se hur det går om du låter dig frestas av spel, sedeslöshet och droger.
För Jockum Nordström är dekadens tvetydigt. För honom är dekadens även positivt, det ljus som innehåller den konstnärliga livskraften. För visst har dekadens präglat många av västvärldens riktigt stora konstnärer. Det kan vara gångna tiders beundrade storheter som Baudelaire, Rimbaud, Schubert och Oscar Wilde till mer nutida artister som Billie Holiday, Jimi Hendrix, Edith Piaf, Janis Joplin, Elvis Presley och Curt Cobain.
Jockum Nordström har skapat sin egen tolkning av dekadens till just den här utställningen i form av collage och skulpturer av tändsticksaskar. I rummet intill, som utställningsarkitekten Jonas Lindvall kallar Helvetet, visar Nathalie Djurberg tre videofilmer fulla av både humor, äckel, liv och död.
Även serietecknaren Gunnar Krantz har gjort sin dekadenstolkning direkt för den här utställningen. För honom representeras den av Stureplanskulturens överklassmän och deras attribut av märkesprylar och dyr champagne. Tuschteckningarna förstärks av rummets stämning av sexuell bondage.
Något förfall syns däremot inte till. Men det finns desto starkare i portugisisk-engelska Paula Regos målningar från 1999. Tre bilder visar ett resonemangsäktenskaps följder. De är direkt inspirerade av Hogarths bildsvit "Marriage a la mode" från drygt 200 år tidigare.
Ska vi förföras eller förfäras?
— Ja, det här är en farlig utställning, säger Bengt Adlers och ler nöjt.
— Vi kan säga att vi uppmärksammar på fällorna.
Utställningen öppnas 30 oktober 18–20 och varar till 28 februari nästa år.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus