En klassisk tillvaro i HSO

Det är som i "Fame". Det kostar att ta sig till toppen – och stanna där. Altviolinisten Erika Johansson och hennes kollegor i Helsingborgs symfoniorkester betalar inte i svett, men med åtskilliga repetitionstimmar, ömmande muskler och stela nackar.

Nöje. Belöningen är publikens applådåskor, stamp i golvet och stående ovationer. Häng med in på Konserthuset och se och lyssna till Sonny Thoresens ljudbildspel.

Det doftar svagt av parfym i damernas omklädningsrum. På bänkarna mellan skåpen ligger en hög av svarta nylonstrumpbyxor, lika svarta finbyxor och en klänning med tyllunderkjol. Musikerna småpratar om inget särskilt. Det är tydligt att de är vana vid att klä upp sig till tänderna. Allt går snabbt men lugnt tillväga. Hårnålar justeras utan stress, bh-band döljs under spetsboleror och läppstift målas på i ett svep. Det är bara 20 minuter kvar tills de ska dra första draget med stråken eller blåsa den första dramatiska tonen i svenske tonsättaren Allan Petterssons sjunde symfoni.

Medan altviolinisten Yvonne Soelberg skyndar in med handväskan i högsta hugg lägger kollegan Erika Johansson geléfyllda kuddar i tårna på sina skyhöga satinskor.

— Sådär. De är lite för små, men nu hoppas jag att de ska sitta kvar. Det vore inte så kul att snubbla i trappan, säger hon och syftar på de trappsteg som leder upp till scenen i det för kvällen utsålda Konserthuset.

Bara tio minuter tidigare har hon värmt upp på samma scen. Ägnat extra tid åt några kluriga passager och ögnat igenom notpappren med sina, för en lekman, obegripliga kommentarer och fingersättningstips. De små minuterna är värdefulla, de får henne fokuserad på sin uppgift.

— Det är nåt mentalt. Jag vill sätta det på plats en sista gång medan jag är cool. Jag får en överblick och blir lugnare.

Hon väljer att inte tänka på nervositeten. I kväll är det förstås lite svårare eftersom hon har tilldelats en plats längst ut mot publiken. Vartenda drag med stråken kommer att synas, varje andetag i den figursydda klänningen.

Erika Johansson började spela fiol som fyraåring. Hon fick följa med mamma och pappa och se "Svansjön" på Göteborgsoperan och därefter ville hon lära sig både att dansa balett och spela fiol. Det blev inte så mycket varken med dansen eller fiolspelandet. Inte förrän hon blev 18 och gick på musikgymnasium och insåg att hon nog kunde bli bra om hon bara jobbade hårt. Hon bytte fiolen mot den snäppet större violan, altfiolen, och har sedan dess slitit med fingersättningar, grundövningar och stråktekniker.

— Det är klart. Ibland vill man slänga violan i väggen. När man har spelat en miljon toner och blir helt spänd i kroppen då gäller det att komma ihåg att ha roligt. Jag har en kompis som bet hål i sin trumpet av frustration, säger hon och skrattar.

Efter timmar av övning blir musklerna trötta. Knepiga positioner på strängarna får armbågen att peka i nästintill omöjliga vinklar. Tricket är att spela så att det både låter bra och ser enkelt ut.

Erika Johansson tycker om violan vars register är djupare än fiolens. Dess ljud ligger närmare människoröstens.

— Alla har sitt klangideal. Jag jobbar hela tiden mot att få en djup och varm klang. Det ska låta naturligt, logiskt och... bara bra.

Det tog flera år innan hon hittade sin ungefär 80 år gamla viola från Torino tack vare en kontakt i Italien. Dyr var den. Som en fin bil ungefär. Stråkinstrument går inte att fabrikstillverka och det är en av anledningarna till att priset skjuter i höjden. I princip alla i symfoniorkestern har köpt sina egna instrument. De som gjort bra ifrån sig i någon tävling kan få låna instrument via en stiftelse eller en fond. Annars får man pröjsa själv. Fast det är det värt. Med ett riktigt bra instrument kan man klättra högre på karriärstegen.

Den röda lampan utanför entrén är tänd. Kvällens torsdagskonsert är utsåld och några minuter före halv åtta är bänkraderna i det närmaste fullsatta. Sorlet ligger som en matta över den träklädda lokalen. Besökarna kan liknas vid den Helsingborgspublik som brukar fylla Olympia vid en avgörande match. Entusiastisk och lokalpatriotisk. När dirigenten Tobias Ringborg lufsar in på scenen möts han av varma, energiska applåder.

Vid det laget sitter redan orkestern på plats. Erika Johansson närmast publiken. Hon är extra snofsig med svarta plastblommor i det blonda håret, vacker långklänning och så sina killerklackar som skulle platsa på vilket dansgolv som helst. Hon har ett antal uppsättningar kläder att alternera mellan. Byxor, toppar och långklänningar. Nyårsreor brukar vara de bästa för att uppdatera jobbgarderoben. Men det kan vara klurigt. Kjolarna måste sluta nedanför knäna och topparna får inte vara för urringade. Kläderna ska vara svarta och skorna snygga. Det har hänt att någon i publiken kommenterat att en av musikerna haft "för vardagliga" skor. Jojomen. Det gäller att ligga på topp.

— Det är klart, nån gång under konserten tittar ju publiken på en. Den har ju inte så mycket annat att titta på. Det är inte bara hur vi spelar som räknas, säger Erika Johansson och fortsätter:

— Jag måste känna mig fin. Det ger självförtroende.

Så sänks tystnaden. Endast några spridda hostningar hörs från övre bänkraderna. De hartsade stråkarna väntar på att få dras över strängarna. När Tobias Ringborg höjer armen är det som om han öppnade startgrindarna för ett gäng topptrimmade galopphästar på Jägersro. Kraften som frigörs är mäktig.

Allan Petterssons sjunde symfoni är kärv, drabbande och nästan filmisk. Slagverkarna sliter hårt, stråkarna far upp och ner. Hårt och mjukt. En knapp timme senare är stycket till ända efter en bergochdalbana av känslofyllda passager. Publiken hämtar andan en kort sekund innan applåderna väller ner över scenen. Dirigenten bugar, försvinner ut och kommer snabbt in igen. Då händer det ovanliga. De sju i violastämman får resa sig ackompanjerade av handklapp och stamp i golvet. Erika Johansson står där med sitt instrument i handen. Hon ser trött ut, men glad.

Stämningen är uppsluppen i korridoren – som kallas för Stradivarius efter den mest dyrbara violinen – där man förvarar instrumentfodral, notpapper och ytterkläder. Erika Johansson kramar om en kollega, ger lite beröm och tar sedan på sig skinnjacka och halsduk. Hon styr stegen mot baren där det vankas öl och vickning.

— Det händer att vi går vidare ut efteråt. Men det här var fysiskt krävande. Jag tror att jag kommer att rasa ihop om en halvtimme.

Jenny Petersson jenny.petersson@hd.se042-489 91 92