”Hårdrockare och kvinnor i ’Ladies night’ har mycket gemensamt”
Utvecklinssamtalet: Martin Stenmarck.
Aktuell: Gör ”Ladies night” tillsammans med Mikael Tornving och Andreas
Johnson i HIF-hallen i Helsingborg lördag 7 november klockan 21.
Bildmaterial
Nöje. Jag läste att du var född i en hiss. Hur gick det till?
– Jag måste ta tillbaks det. Jag har alltid trott det, min mamma sa det. Men min farsa läste det på samma ställe som du förmodligen läste det och sa "Fan, Martin, det var inte så. Det började i hissen men själva förlossningen var inne på rummet". Jag är lite besviken.
Jag fattar. Det känns som om du förlorat något.
– Ja, det är en bra story. Jag började köra den i skolan som femåring och som 36-åring får jag veta att mina föräldrar ljugit hela min uppväxt. Jag har byggt min existens på det där. Jag föll platt till marken.
Vad ska bli din grej nu?
– För att ha ett samtalsämne har jag bestämt att jag ska åka till Nepal och vara med i världens hårdaste mountainbike-tävling. Det väger också tungt i baren.
Annars tycker jag att det definierande Martin Stenmarck-ögonblicket var när du rakade håret i videon till "7milakliv".
– Men det funkar inte alls i baren. Då kan jag bara gå ut en gång om året.
Var det lite "no more mr Nice Guy" över det? Uppenbarligen är du lite bad ass...
– Det blev så utseendefixerat under Melodifestivalen. Många trodde att jag hade hängt upp min existens på mitt utseende och mitt glada jag. När jag berättade att jag ville raka av mig håret i videon blev regissören jätteglad. När jag drog upp de där filmreferenserna, "Fight Club", "Memento", blev han överlycklig. De handlar om uppbrott, om något som förändras. Så det var en symbolisk handling. Det var otroligt skönt.
Promotiontjejen från ditt skivbolag ville gärna att jag skulle fråga om din nya skiva. Uppenbarligen vill alla andra bara prata "Ladies night"?
– Det har blivit så. "Ladies night" är lätt att skriva om, det är skrikande damer och Jämo-anmälningar. Det är en rolig tillställning att göra, med en jävla bredd. Och så är det lite skönt att inga snubbar får komma.
Kan en succé vara en förbannelse?
– Ja, det kan det vara. Om man inte får möjlighet att göra något annat.
Du känner uppenbarligen inte så inför "Ladies night". Känner du så inför din medverkan i Melodifestivalen 2005?
– Nej, det gör jag nog inte. Där föddes något nytt, jag gick in i en puppa och hittade en ny väg att vandra med "7milakliv". Hade jag inte gjort schlagern hade inte "7milakliv" fått det genomslag den fick.
Du fick ju mycket skit för att du floppade i Kiev. Var det skönt när hajpade The Ark gjorde samma sak 2007?
– Nja. Däremot blev det ett bevis för det jag redan sagt, att det här kanske är ett wake up-call. Det vi tycker är bra vinner inte i Europa. Det sa jag redan när jag var i Kiev, men ingen brydde sig. Så ja, det var nog lite skönt ändå.
Om jag inte frågar får jag väl aldrig göra en intervju igen för promotiontjejen så okej, berätta om din nya platta.
– Det som varit annorlunda är att varje låt fått gå igenom ett test. Jag satte ihop tio av mina favoritlåtar från Springsteen till Sinatra och tänkte "Vad är det som gör de här låtarna så bra?" De kan spelas på otroligt många olika sätt. Man kan öka tempot till det dubbla, eller ta ner dem och sjunga dem som jazzstandards. Jag tänkte att alla mina låtar skulle hålla för samma sak.
När jag läser texterna verkar det inte precis som om kärlek gör dig så jävla glad. Har du haft otur?
– Nej, jag har ju inte haft det. 50 procent är självupplevt, resten fiktion. Jag hämtar ur fantastiska böcker, jag ser läskigheter på nyheterna eller lyssnar på någon polare som är hopplöst förälskad. Men jag älskar att skriva i jag-form, det är bästa sättet att nå någon.
Tillbaka till "Ladies night". Män i grupp uppför sig som svin. Hur är kvinnor i grupp?
– Det finns en gladare känsla. Hårdrockare och kvinnor i "Ladies night" har mycket gemensamt. De har en positiv energi.
Hur var det att ställa sig framför tusentals skrikande kvinnor första gången?
– Jag erkänner, jag var rädd. Jag blev chockad av volymen.
Din uppgift i "Ladies night" är ju att vara snygg. Hur känns det att vara sexobjekt? Berätta för oss andra.
– Det är bara att inse, medialt har jag varit hunken. Men i stället för att ducka för det är det lika bra att använda det. Om nu 40 procent av Sveriges kvinnor vill gifta sig med mig, då är det roligare att driva med den bilden. För det är ganska absurt. Det är en jävla skillnad att se mig på bild och se mig på morgonen med Hasslefrilla.
Men du är ju snygg i verkligheten också. Fördelar?
– Det vete fan om man har fördelar...
Lägg av. Jag läste till exempel i tidningen nyligen att snygga människor får bättre jobb.
– Är det så? Det är sjukt. Men i min bransch vet jag inte. Man får kanske vara med mer i tidningen, Men vad är det för kul att vara med på en lista över Sveriges hundra snyggaste män? Jag vill sälja fler skivor och att fler människor kommer till mina gig.
Jag vill inte verka taskig, men mountainbike-race i Nepal och du är 37. Du fattar vad jag menar?
– Jag vet inte om det är en slags 40-årskris. Det tror jag inte. Det blir nog värre när jag fyller 40. Jag tror jag är 27 hela tiden.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar