Klädda för kväll - men med olika uttryck

Tjejer sminkar och friserar sig och tar på ärmlöst, smycken och stilettklackar när de ska på krogen. Killar har i stort sett samma jeans och skjorta som på jobbet? Hur tänker de och vad tycker de om varandras stilar?

Nöje. En vanlig fredagskväll i Helsingborg. Vid niotiden börjar ställen som Bishop's Arms, Harrys, Utposten och Helsing i Helsingborg fyllas av festsugna. Det förfestas med ett glas vin eller öl och lite avslappat snack med vännerna.

Till Sundspärlan har folk åkt långväga ifrån för att ta en sväng till hajpade Larz Kristerz. Samma här, damerna finklädda, herrarna i jeans eller byxor med enkel skjorta, oavsett om de kommer tillsammans eller är här för att träffa någon.

Bland de första på dansgolvet är Anna Johansson från Ljungby och Daniel Karlsson från Helsingborg. De buggar som om de aldrig gjort något annat.

— Vi brukar vara ett helt gäng på 30–40 stycken som går ut. Men det riktiga dansfolket vill hellre ha band som Wahlströms och Blender, säger Anna.

För de här båda är dansen viktigast och de klär sig därefter. Anna har ärmlös topp till sina svarta långbyxor, Daniel har vit utanpåskjorta. I byxfickan hänger en handduk.

— Jag svettas mycket, så jag har fem–sex ombyten med mig. Handduken fungerar inte bara att torka sig med utan också som igenkänning när jag byter skjorta, säger Daniel och skrattar.

Anna vill gärna vara lite uppklädd. Men när de kollar in andra på golvet är det viktigare hur bra de dansar än hur de är klädda.

— I kväll är det rätt få här som jag vill dansa med, säger Anna när hon ser sig om.

Kompisarna Selina Karlsson och Simon Åkesson har kommit från Eslöv för att få dansa just till Larz Kristerz.

— Vi var här då Scotts spelade också, säger Simon som har på sig en fräsch rutig skjorta med korta ärmar till de slitna jeansen. Selina ser ut som en ballerina med sin rosa tyllunderkjol under den svarta kjolen med topp i samma färg. Till och med hennes bekväma danssneakers matchar.

— Jag går aldrig ut i jeans. Det blir för varmt och byxor har jag alltid till vardags. När jag ska ut är det roligt att klä upp sig. Skorna måste däremot vara bekväma. Därför har jag flera likadana i olika färger.

Mest klär hon sig för sin egen skull men också lite för killarnas. Hon ser sig omkring och får syn på en rockabilly-stajlad kille. Honom hade hon gärna dansat med.

— Det är kul när även killar anstränger sig lite. Det är snyggt med myggjagare, skinnväst och bakåtslickat hår.

Det blir allt trängre på dansgolvet och vi drar vidare in till stan. På Helsing sitter Alice Ljungberg med pojkvännen Lukasz Andersson och några vänner.

— Jag tänker inte så mycket på vad jag ska ta på mig. Men jag beundrar min flickvän Alices tålamod. Hon klär upp sig allt som oftast. Det är roligt.

För kvällen är Alice klädd i svart klänning, gröna glittriga strumpor, bruna pumps och ett rosa diadem.

— Jag går aldrig ut i byxor. Fast jag tycker Lukasz är jättefin i sin tröja. Den var dubbelt så dyr – på rea – som min fyra år gamla Hennes & Mauritzklänning, säger hon och visar på en designdetalj på pojkvännens tröja.

Själv är hon väldigt intresserad av kläder och gillar att känna sig fin.

— Killen där är från England. Bland det först han sa när han kom hit var: Oj vad alla klär upp sig. Och då menade han både killar och tjejer, fast mest tjejer förstås, säger Lukasz och pekar på en i gänget.

Vi tittar oss omkring och visst, det är rätt propert här, även om kavajerna är lätt räknade och någon slips inte alls syns till. Då kommer Orhan Ramic in i sin designade, grårutiga rock.

— Klart man tänker på vad man tar på sig, säger han.

— Jag gillar kläder och trivs bättre när jag är fin. Fast slipsen som jag hade på jobbet lämnade jag i bilen.

Orhan vill gärna se andra välklädda omkring sig.

— Man lägger märke till dem som klär upp sig. Det gäller både på jobbet och krogen.

Tvärs över Stortorget ligger Utposten.

— Vi skulle inte gå ut i kväll, säger Claudia Walke och tittar lite skuldmedvetet på sina blåjeans.

— Fast jag borde vetat hur det skulle bli och klätt mig lite finare, säger hon och tittar leende på tjejkompisarna Sandy Blondaux och Lesia Finnberg.

— Jag tycker om kläder och mode och vill gärna klä om efter jobbet, säger Lesia, som har en ormskinnsmönstrad klänning som sitter som ett ålskinn runt den slanka kroppen. Till det har hon lårlånga, svarta stövlar. Bara koftan över den ärmlösa klänningen ger ett mer vardagligt intryck.

Kompisen Sandy har brun, designad topp till en flikad kjol.

— Man klär sig ju för sig själv först och främst. Därför vill man vara fin även när man går ut med tjejgänget, säger hon.

Alla tre har pojkvänner, som de också gärna vill ska se fina ut. Däremot inte i slips och kavaj. Det blir för uppsträckt.

— När min kille och jag går ut är det jag som bestämmer vad han ska ha på sig. Annars blir det katastrof, säger Sandy och skrattar. De andra nickar.

Utanför Bishops Arms står Stefan Fuczek med en uppblåsbar gitarr om halsen. Det här är hans svensexa. Under jackan har han en rosarandig skjorta, vald av den blivande bruden som ju visste vad som var på gång.

— Hade jag valt själv hade det blivit en blå, säger han och skrattar.

Kompisarna är knappast finklädda. Johan Csanadi har sin älskade Red Hot Chili Peppers-t-shirt under militärjackan. Anders Mattsson tycker han är fin i sin rödrutiga skjorta under den marinblå tröjan som han också haft på jobbet och blivande svågern Georg Wiesmüller är stolt över sin smårutiga, blå skjorta som han valt alldeles själv.

— Det är härligt när tjejer klär upp sig. Det brukar min fru göra, säger Anders medan den blivande brudgummen med rötterna i alplandet Österrike inte förstår att tjejer kan klä sig så opraktiskt och tunt i kylan.

— Fryser de inte? Det måste vara kallt som f-n!

Tjerstin Thorsén tjerstin.thorsen@hd.se