Det svänger om familjeflickan
Det bästa sättet att leva är på resande fot. Det tycker ständigt uppbokade jazzmusikern och varietéartisten Gunhild Carling som lever som hon lär, med en prickig resväska som ständig följeslagare. Men sin hemmabas har hon i vackra Stockamöllan. Vi mötte den passionerade musikern, låtskrivaren, retroälskaren och tvåbarnsmamman i soffhörnan i hennes jättelika vardagsrum.
Bildmaterial
Marilyn Monroe är ett stilideal. Gunhild Carling älskar retrolooken. De blonda lockarna får hon genom att lägga håret varje kväll med läggningsvätska och hårnålar. En blomma i luggen är standard.
Snart 35-åriga Gunhild Carling har sjungit sedan blöjåldern. Första instrumentet, trombon, lärde hon sig att spela några år senare. I dag behärskar hon de flesta blåsinstrument, piano och harpa.
"Allt man gör ska vara lekande lätt. Det man gör ska bara fläkta förbi. Djupet ligger i kvalitén och i att man älskar det man gör."
"Jazz fångar känslan. Det finns ingen prestation som är så viktig att den är viktigare än känslan. Det är bara att köra. Har man ingen inspiration kan man alltid öva på tekniken. Men några krav på tekniken finns inte. För mig är övning att hela tiden förfina sin smak", säger Gunhild.
Gunhild Carling.
Nöje. Från Malmöstadsdelen Möllevångens trångboddhet är det långt till byalivet i Stockamöllan vid den snövita Söderåsen. Det är hit multiinstrumentalisten Gunhild Carling och hennes man Johan flyttade för fyra år sedan då dottern Idun var alldeles ny.
— Vi var tvungna att ha ett hus. En massa instrument plus en bebis tar plats. Först ville jag ha ett hus på Ribban i Malmö, men det var för dyrt, säger Gunhild Carling som precis parkerat sin minibuss, lyft ur sina resväskor och släpat dem över skohögarna i den stökiga hallen.
På högsta volym strömmar musik från ännu osläppta skivan "Smooth kiss" ur högtalarna. Det är livsbejakande jazz med rötterna i New Orleans, med mycket blås, snyggt tilltufsat sväng och positiv energi. Ungefär som Gunhild själv.
Tvåårige sonen Viggo ville dansa med sin mamma i vardagsrummet innan han skjutsades till förskolan. Dansälskande Gunhild ställde upp på det, trots att hon kommit hem sent på natten efter en lyckad konsert.
För att dölja tröttheten rättar hon till de blekta lockarna och gnider in consealer i ansiktet.
— Jag vill alltid vara lite fin. Håret ska vara perfekt. Jag går aldrig i strumplästen. Inte ens hemma, säger hon och ett par minuter senare har hon bytt en stickad bolero med stora paljetter mot en mönstrad sidenblus med trumpetformade ärmar och knäppt ett par höga klackar på fötterna.
Gunhild Carling gillar att vara omsvärmad, att synas och stå i centrum. Hon är bra på att ingjuta mod i och motivera människor runt omkring sig. Det är därför hon är en självskriven ledare. Och hon är säker på vad hon vill, hur toner ska arrangeras och hur hon och musikerna i hennes storband ska göra för att ta musiken dit de önskar. Så har hon också vuxit upp med jazzen. Hela familjen har spelat ihop i Carling Family sedan tidigt 80-tal: Gunhild, mamma Aina, de tre syskonen Max, Gerd och Ulf och så pappa, tradjazzmusikern Hans "Cooling" Carling. Hela familjen ingår också i Carling Big Band, en 13-mannaorkester som leds av Gunhild.
— Det är som vilket familjeföretag som helst... Åh, det låter ju inte klokt!, säger hon och fortsätter.
— Vi är ovänner precis hela tiden. Vi käbblar om småsaker. Alla artister ser ju på artisteri på olika sätt. Men vi har ett gemensamt mål. I grunden har vi har samma åsikter och smak. Alla tycker att konst ska vara så jävla bra. Det som är dåligt ska bort, allt ska vara ädelt. Det håller oss samman. Och så har vi oerhört roligt.
Den som försöker sig på att slå hål på Gunhild Carlings optimism har ett hårt arbete framför sig. För henne är sorglöshet ett ledord som hon ständigt försöker leva efter.
— Det är också jazzens filosofi, att man inte klagar. Man ska ta livet som det kommer, improvisera.
Hon säger att hon förstod jazzens grunder redan som sju-, åttaåring och med åren har hon blivit expert på positivt tänkande. Gnäll står hon alltså inte ut med. Men visst finns det gånger då hon vill dra sig undan. Som i somras då hon för en gångs skull kom dåligt förberedd till en konsert där hon var gäst. Succén uteblev och efteråt tillbringade hon en vecka med att deppa och fundera. Även i sådana stunder sätter hon sig gärna vid pianot. Låtskrivandet skingrar tankarna.
— Det är en oerhörd terapi. Jag har alltid en massa låtar på gång. Jag börjar med att gå in på en sajt som heter "Rhymezone". Där hittar man ord som rimmar. Och så har jag 500 poesiböcker. Poesi är en fruktansvärd kraft. Ovidius är inspiratör nummer ett. Men ett tag svärmade jag för Ryssland och läste mycket rysk poesi, som Majakovskij. Det är magiskt.
Alla låttexter skriver hon på engelska.
— Jazzens enorma lyrikskatt är på engelska. "Nothing can replace your embrace"... Jag menar, rimmen och romantiken är där. All svensk jazzlyrik är humor, det är Povel Ramel och Ernst Rolf. Sen spelar jag lika mycket utomlands och musiken ska träffa hjärtat just för stunden.
I vår turnerar Gunhild Carling dels solo, dels med sina två orkestrar. Hon ska framträda i Norge, Frankrike, Tyskland, Israel och Sverige. Ungefär samtidigt kommer nya plattan ut i skivdiskarna och i juni är det dags att ladda för Diggilooturnén där hon medverkar för första gången.
— Diggiloo är ett tärningskast från min sida. Jag tror att det blir en helt ny publik som ser mig. Det är roligt, för Diggiloo tillhör den "vanliga" världen, där alla vet vad alla artister heter. Jag vet ju inte sånt. Jag har inte ens en tv, säger hon och fortsätter:
— Får jag bara lov att göra succé så tror jag att jag hittar en ny publik. Jag inbillar mig att jag kan ta scenen och välta den. Jag har ett par klassiker som brukar riva hela stället. Jag kommer in i en lång paljettklänning med slits och pälsboa och säljer en swing rakt av. Eller så spelar jag trombon och steppar fruktansvärt vilt. Sen är det pang, stopp och publiken bara vrålar.
