Syntstämplade på gott och ont

I morgon kväll spelar Depeche Mode musik för massorna i Malmö arena. Varken Eddie Bengtsson från Page eller Covenants Joakim Montelius kommer att vara på plats, men de har varit med förr och har en del att säga om syntveteranernas betydelse.

Nöje. – Depeche Mode fick mig att sälja mina trummor och köpa synthesizers i stället. När jag hörde "Dreaming of me", deras första singel på skivbolaget Mute, blev jag hooked, för de kombinerade popmusik som jag gillade med ljud som jag aldrig hade hört tidigare, säger Eddie Bengtsson.

– Jag upptäckte dem lite senare än Eddie, men också genom deras debutalbum "Speak and spell", säger Joakim Montelius, som fastnade för Kraftwerk vid unga år och via Gary Numan och OMD hittade till Depeche Mode.

Eddie Bengtsson och Joakim Montelius känner varandra sedan många år och har perspektiv på elektronisk musik. Redan 1980 drog Eddie Bengtsson igång syntpopbandet Page, medan Joakim Montelius var med och startade Covenant 1986.

I ABF-huset på Söder i Helsingborg har Covenant en studio som befinner sig under uppbyggnad. Där sammanförde vi de bägge lokala musikprofilerna för att ta pulsen på deras respektive projekt, samt prata om Malmöaktuella Depeche Mode.

Både Eddie och Joakim tillhör den skara som verkligen var på plats när gruppen uppträdde i AF-borgen i Lund 1983. Spelningen kan i exklusivitet jämföras med Bruce Springsteen på Konserthuset i Stockholm 1975. Många har i efterhand ljugit om sin närvaro.

– Det kändes lite sorgligt för Vince Clarke hade precis slutat, säger Eddie Bengtsson, som är bosatt i Rydebäck sedan sju år.

I likhet med Joakim gillade han att Depeche Mode uppträdde som ett vanligt band fast de använde syntar.

– De hade sin motsvarighet till kompgitarr, sologitarr och bas och det fanns hur mycket känsla som helst i deras musik.

Mycket har hänt sedan dess, och det Depeche Mode som i dag får tiotusentals åskådare att trängas i jättearenor lockar varken Eddie eller Joakim. De tappade intresset för länge sedan.

– Den sista skivan som jag köpte med gruppen var "Some great reward" från 1984. Jag tycker inte att de har blivit dåliga, men det finns annat som är bättre. Att de kommer till Malmö bryr jag mig därför inte ett dugg om. Jag föredrar att uppleva musik i en miljö där man kan känna sig som en egen individ, säger Joakim.

– Jag hängde med till "Music for the masses" (1987), men sedan blev de för mycket som en vanlig rockorkester. Jag kan inte relatera till deras musik längre, säger Eddie.

Som förband till Depeche Mode uppträder Nitzer Ebb. De återbildades för några år sedan och är nu aktuella med sin första studioplatta på 15 år.

– Nitzer Ebb har haft en mycket större betydelse för min musikaliska utveckling än Depeche Mode. Jag är nyfiken på nya albumet och hoppas att de återvänder till sitt ursprung på ett modernt sätt, säger Joakim, som har jobbat med Terrence Fixmer, som i sin tur har samarbetat med Nitzer Ebbs Douglas McCarthy.

Eddie Bengtsson har aldrig tillhört gruppens beundrare:

– Det tog många år innan jag fattade att de kom från England och inte Tyskland, säger han skämtsamt.

Både Depeche Mode och Nitzer Ebb brukar lättvindigt klassas som syntband. Samma etikett har under åren följt såväl Covenant som Eddie Bengtssons olika projekt.

Till synt hör, precis som rockabilly och reggae, en subkultur. Syntare är ett troget släkte som värnar om sina favoriter. Samtidigt kan syntstämpeln göra det svårt att nå bortom de redan frälstas skara. Detta trots att bredden inom elektronisk musik i dag gör begreppet syntband både meningslöst och intetsägande.

– Om vi hade startat Page i dag hade vi kallats för electronicaband och inte syntband. Att vi hamnade i syntfacket är tråkigt för jag har alltid velat nå ut till de breda massorna, säger Eddie.

Covenant har kanske inte lidit lika mycket av att betraktas som ett syntband, men ändå drabbats av en del bakslag.

– Vår förrförra platta föregicks av en enorm kampanj och vi spelade in en video. Den visades ett par gånger på MTV, men när kanalen fick höra att vi tillhörde syntscenen drogs den tillbaka. Vill man nå ut är det inte bra att vara ett syntband, säger Joakim.

Covenants senaste studioalbum, "Skyshaper", släpptes 2006. Joakim uppskattar att bandet förlorat cirka 70 procent av sin försäljning på grund av skivbranschens kris

– Nu måste man se till att det kommer in pengar någon annanstans ifrån. Det gäller att synas live och påminna om sin existens. Men det är tufft, för det finns så jävla mycket musik överallt.

Men gruppen har inte tappat sugen. En ny platta ligger och jäser i maskinerna i rummet intill.

– Att inleda en karriär i dagens läge hade inte varit att tänka på, men vi tycker fortfarande att det är kul att spela. En positiv sak med synt är att publiken finns kvar, den sticker ingenstans.

Även Eddie Bengtsson är på gång med ny musik.

– I höstas ringde Marina (Schiptjenko) och berättade att BWO skulle ta en paus nästa år. Hon frågade då om vi inte skulle återbilda Page och jag sa ja. Det blir lite av ett dubbelt jubileum för det var 30 år sedan vi började och tio år sedan vi slutade.

Marinas initiativ fick honom att tända på alla cylindrar.

– Jag blev fruktansvärt produktiv. Nu har jag gjort tio låtar som vi är supernöjda med, säger Eddie, som förhandlar om ett skivsläpp och gläds åt att en hel rad musiker tolkar gamla Page-låtar på Myspace.

Magnus Ransheim magnus.ransheim@hd.se042-489 90 91