Stefan Gunnarsson: "Musiken är min fru"

Aktuell: Säsongspremiär med "Så ska det låta" i SVT i kväll och släpper sitt första studioalbum i dagarna.

Utvecklingssamtal. Jag läste nånstans att du spelade in din första demo 1985. Och det har tagit 25 år innan din första soloplatta kommer ut. Jobbar du extremt långsamt?

— Intentionerna jag hade med demon blev inte förverkligade. Sen var jag även på väg att ge ut en platta 1995, hade spelat in fem låtar men jag tyckte att de spretade åt för många olika håll och sen dröjde det tills för tre år sedan innan jag gjorde ett nytt seriöst försök. Den här gången blev det precis som jag ville ha det.

När man lyssnar på din platta dyker namn som Steely Dan, Stevie Wonder och Toto upp som några som kan ha influerat dig. Har jag fel eller?

— Du har fullkomligt rätt. Och jag skulle kunna räkna upp hundra till. Michael Ruff måste nämnas. Han har jag förresten sett här i Helsingborg på Konserthuset. Det måste ha varit 1989 eller 1990.

— Några andra är Miles Davis, Kiss, Lee Ritenour, Rickie Lee Jones och även damen som är exakt på dagen fem år äldre än henne, Bonnie Raitt.

— Och när jag började lira trummor som åttaåring var Buddy Rich en stor influens.

Kommer du från ett musikaliskt hem?

— Min farsa var yrkesmusiker. Han spelade med regionmusikkåren i Boden och jag följde ofta med pappa på repetitioner och konserter. Så fastnade jag i musiken. Jag har helt ärligt aldrig funderat ens en millisekund att syssla med något annat än musik.

Det var aldrig något tjat hemifrån om "klipp dig och skaffa ett riktigt jobb"?

— Nej, den grejen har jag aldrig upplevt. Fast farsan var kanske inte överdrivet förtjust när han förstod att jag tänkte satsa på musiken, han ville nog att jag skulle ha ett jobb att falla tillbaka på.

Minns du vad ditt första band hette?

— Oj, nu får jag tänka efter. Men mitt första band var nog en duo som jag bildade tillsammans med en pianist som gick i min klass, Hans Dahlén. Han bor i Lund numera. Vi kallade oss Stars. Rätt lustigt eftersom, det där var runt 1977 och just då fanns det faktiskt ett amerikanskt rockband som hette Starz, fast med z på slutet. De låg rätt nära Kiss i musikstilen och det ryktades att deras trummis Joe Dubé ersatte Peter Criss på vissa inspelningar.

"Så ska det låta" drar igång en ny säsong, det är femte säsongen som du och pianistkollegan Putte Nelson är med. Finns det fortfarande folk som frågar efter Anders Berglund och Robert Wells?

— Nej, inte nu längre. Det kan vara någon som undrar om Wells, men då är det folk som inte sett programmet på många år. Sen är det en del som tycker att jag utseendemässigt är lik Anders Berglund. Det går till och med rykten om att jag är hans son, ha, ha, ha...

Programmet är en formidabel succé säsong efter säsong. Varför går det hem hos så många?

— Den huvudsakliga förklaringen är att det är ett genialt programkoncept. Sen vill jag tro att vi gör det bra. En annan av styrkorna med programmet är att det ger utrymme för spontanitet och lekfullhet. Det har blivit en bristvara inom musiken i dag.

Har du några favoritögonblick från "Så ska det låta"?

— Oj, oj, massor. Om jag bara ska ta ett måste det bli när Sofia Källgren börjar sjunga "The prayer" och Fredrik Swahn går upp och sjunger det mäktiga italienska duettpartiet med henne och allting bara sitter som ett spett. Det var ett typexempel på när "Så ska det låta" är som bäst", när det händer något spontant som blir magiskt i stunden.

En helt annan sak, är ditt Kiss-tributeband Bliss fortfarande aktiva?

— Nej, vi hade det där bandet mellan 1995-2001 och skaffade utrustning, scenkläder och dekor för 250 000 kronor. Och så gjorde vi totalt 40 spelningar och fick ihop den summan. Så vi har alla grejor kvar och skulle teoretiskt kunna börja igen. Men det ligger nog minst tio kilo bort för min del, ha, ha, ha...

Jag har hört att du lär kunna alla Sveriges riktnummer utantill. Är det så?

— Kanske inte alla, men de flesta. Jag går nog omkring och bär på en lättare autism när det gäller siffror. Jag minns även alla födelsdagsdatum i släkt och bekantskapskrets, ja, även en del kändisar. När jag läser eller hör ett födelsedatum fastnar det. Men jag har lärt mig använda det rätt. I lagom dos är det ett bra socialt verktyg, i för hög dos klassas man som som totalt asocial, ha, ha, ha...

Så det är därför du vet att Rickie Lee Jones och Bonnie Raitt är födda samma dag med fem års mellanrum ?

— Ja just det, 541108 och 491108.

Apropå siffror, du blir 42 i höst, tyngs du av åldern och har du gått genom några kriser?

— Jodå, det har varit flera kriser i livet. Den första kom när jag var sexton. Och det var nog den tyngsta. Det var existentiella grubblerier, jag insåg att jag en vacker dag kommer att vara död. Och en dag kommer jag att ha varit död i hundra år och ingen jävel bryr sig. Det resulterade i en tung depression. Jag hade ingen lust att leva, det var inte så att jag tänkte på självmord, men jag hade bara ingen lust att leva. Det tog tre månader innan jag insåg att det är kul att leva igen.

— Men i vuxen ålder har det nog inte varit några tyngre kriser, de tar sig i så fall uttryck i Kiss tributeband och flipperspelssamlande. Men jag trivs med min ålder. Det viktigaste är att hela tiden komma ihåg att ha roligt.

Du är singel - varför?

— Om jag säger så här, 219 turnédygn per år. Det kräver en mycket speciell tjej för att stå ut med det. Mina två senaste förhållanden slutade med att jag gick omkring med ständigt dåligt samvete och kände, det här är plågeri, jag kan inte göra så här mot den här tjejen.

— Jag tror att det är bättre att hålla det på den nivå som det varit ganska länge nu. Musiken är min fru och sen kan man ju alltid ha älskarinnor vid sidan av...

Stefan Lindqvist stefan.lindqvist@hd.se042-489 90 36