Ronnie James Dios arv
Bildmaterial
Ronnie James Dio under en hårdrocksgala på Idrottens Hus i Helsingborg 1999.
Nöje. Jag har två inramade bilder på Ronnie James Dio. Den ena är en svartvit närbild, tagen en av de första gångerna jag stod i ett fotodike. Bilden är från Olympen i Lund 1983. Han hade precis släppt "Holy diver" med egna bandet Dio.
Den andra bilden är en inramad autograf med en bild från backstageområdet på Sweden Rock Festival. Journalister ska inte ta autografer, det är inte coolt. Men Ronnie James Dio spred en aura kring sig, som man ville vara nära och på något vis är den där autografen en minnesbild av mannen, myten och ikonen. Ronnie James Dio sågs som en kunglighet i hårdrocksvärlden, men själv var han den mest jordnära person som man kan tänka sig.
Hans död är för metalvärlden fullt jämförbar med Elvis Presleys eller Michael Jacksons bortgång.
Generation efter generation av hårdrockare har lyssnat på "Man on the silver mountain", "Stargazer", "Kill the king", "Heaven and hell" och "Holy diver" och inspirerats. Själv var jag som ung med i olika grupper som med varierande resultat försökte göra covers på Dio-låtar. Nu gick det förstås inte att kopiera Dios sång. Det har ingen klarat.
Hans register sträckte sig över fyra oktaver när han stod på toppen. Han brukade säga att kapaciteten var ett resultat av de många årens trumpet- och valthornspelande i början av karriären då han även spelade med olika rockabillyorkestrar.
Men han var inte bara älskad av fansen för sin musik. Han var också älskad för sin varma personlighet. Det går att plocka fram hur många historier som helst med hårdrockfans som fått en pratstund med Ronnie James Dio. Det var ingen ovanlighet att han efter konserterna kom fram och snackade med folk som dröjt sig kvar. Det fanns ingen barriär mellan stjärna och fans.
Ronnie James Dio älskade det han höll på med. Och han älskade sin publik.
Mitt i sorgen kommer jag att tänka på en annan detalj. Det klassiska djävulshornstecknet, en knuten näve med spretande lillfinger och pekfinger. Utan Ronnie James Dio hade vi aldrig förknippat det med metal.
Jag minns den där varma sommardagen i Blekinge då han berättade om sin barndom och hur han brukade se sin italienskättade farmor hålla upp fingrarna precis så där. För att hålla de onda andarna på avstånd. Och hur han själv började göra det på scenen. Numera är det universaltecknet för metal. Världen över, oavsett vilka länder man kommer till, ser man folk göra tecknet på hårdrockskonserter. Och varje dag lär sig en ny generation metalkids att hålla upp fingrarna precis så.
Förutom den fantastiska musiken är det också en del av Ronnie James Dios arv till oss.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus