Josefin Ljungman: "Teater kan vara mördande tråkigt"
Hon spelar så bra att Tjechov borde tacka henne, skrev en kritiker. Den typen av hyllningar är regel snarare än undantag för Josefin Ljungman. Själv tycker hon ibland att teater är mördande tråkigt. Nu är hon aktuell på bioduken.
Bildmaterial
Josefin Ljungman, 28 år, är ett av svensk teaters stora stjärnskott. I höst spelar hon bland annat "Fadern" på Stockholms stadsteater och gör en av rollerna i Hannes Holms film "Himlen är oskyldigt blå".
Josefin Ljungman njuter av sommarsemestern. I höst blir det hårt jobb igen, både på Stockholms stadsteater och i olika filminspelningar.
Lyriska teaterrecensenter har kallat henne för "ett litet under". Josefin Ljungman, 28 år, spelar Tjechov och Ibsen med samma bravur.
Till hösten dyker Josefin Ljungman upp i två biofilmer, "Himlen är oskyldigt blå" och "Psalm 21".
Josefin Ljungman i korthet
Ålder: 28 år.
Familj: Sambo, mamma och sex halvsyskon.
Bor: I Stockholm och Göteborg.
Yrke: Skådespelare.
Aktuell i höst med: Flmerna "Himlen är oskyldigt blå" och "Psalm 21". Senare kommer också filmen "Catwalk" och i början av nästa år spelar hon Julia i Stockholms stadsteaters uppsättning av "Romeo och Julia".
Har hjärtat i: Göteborg, där hon är född.
Förknippar med svensk sommar: "Att vara hos mormor på landet. Det är verkligen klassiskt, man åker och badar, ligger och läser i trädgården, cyklar och får skrubbsår, det är myggor och smultron och allt det där. Samtidigt är svensk sommar ofta lite av en besvikelse, man väntar sig så mycket och så blir det mest kallt och blåsigt."
Gör i sommar: Åker på tjejresa till Italien med mamma, mormor och lillasyster.
Nöje. Hon är 28 år och redan nästan sönderkramad av teaterkritikerna. Men kaxig divighet ligger inte för Josefin Ljungman. Mer än en gång i sin karriär har hon kallats till enskilda samtal med teaterlärare och regissörer. "Du måste ta mer plats", har hon fått höra, "du kan inte vara så blyg och tyst".
– I början trodde jag helt på dem och gick omkring och var orolig. Gud jag måste ta mer plats, tänkte jag. Jag låtsades ibland att jag var på ett annat sätt och kände mig jätteobekväm. Hela tiden hade jag känslan av att jag var fel.
När hon struntade i omgivningens förväntningar och accepterade sin egen personlighet, det lite långsamma, eftertänksamma och tystlåtna, upphörde de bekymrade kvartssamtalen tvärt.
– Många tjejer får höra sådant här redan i grundskolan, duktiga tjejer kan till och med få sämre betyg på grund av det. Jag tänker nästan en gång i veckan att jag ska skriva en debattartikel, men det blir aldrig av. Ett upprop för blyghet – eller blyghet är fel ord, för det är så negativt laddat.
För Josefin Ljungman har sommarlovet redan börjat. De sista repetitionerna för säsongen på Stockholms stadsteater är över, nu inleds en välbehövlig ledighet inför en intensiv höst. Då väntar roller i August Strindbergs "Fadern" och Luigi Pirandellos "Sex roller möter en författare". Dessutom går två filmer hon spelat in upp på bioduken: Hannes Holms 70-talsfilm "Himlen är oskyldigt blå" och thrillern "Psalm 21".
– Jag trivs inte med att vara alltför uppbokad, ändå blir det så i perioder. På ett sätt är det ett lyxproblem och högst självvalt, men jag vill göra saker helhjärtat, inte gå in och fabriksjobba. Samtidigt är jag extremt tacksam att jag ens har arbete.
Det kan låta som om hon poserar, men under den knappa timme vi talas vid framstår Josefin Ljungman som en i högsta grad ärlig person. I höstas följde hon sitt hjärta, tog en lång paus från skådespeleriet och reste till Paris för att måla och plugga.
– Innan jag åkte tänkte jag att jag kanske skulle behöva sluta med teater, för jag hade jobbat för mycket och hade inget liv. Det kändes inte som om jag kunde göra något riktigt rättvisa. Då tänkte jag att nu åker jag och så får jag se om jag saknar det, eller inte.... Och det sköna var att det gjorde jag.
På teatern fick hon sitt publika genombrott som Hedvig i Thommy Berggrens uppsättning av "Vildanden". Aftonbladet kallade henne "ett litet under" och Leif Zern i DN kontrade efter hennes insats i "Tre systrar" med att Tjechov "borde tacka henne".
Men Josefin Ljungmans relation till skådespeleriet sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden. Under uppväxten i Göteborg och Malmö fick hon följa med mamma på teater – all slags teater, ofta ändlöst långa vuxenpjäser.
– Jag tyckte det var så tråkigt. Men i dag är jag rätt tacksam för det. Jag har sett mycket tråkig teater och det har fått mig att tänka på vad som kan göra det otråkigt. Det är konstigt, det finns så himla många skådespelare och regissörer som är fantastiskt bra och ändå kan teater bli så mördande trist, stelt och gammaldags.
Det tog tid innan Josefin Ljungman erkände för sig själv att hon ville bli skådespelare. Delvis berodde det på att mamma Sofie också stod på scenen. Hon fick Josefin redan som 15-åring och dottern har högst konkret följt hennes karriär ända sedan tiden långt före Scenskolan i Malmö.
– Det var en väldigt stor inre konflikt. Jag sade inte till någon att jag ville bli skådespelare när jag var liten. Det fanns där inne, nu kan jag se att det fanns där hela tiden som en hemlighet.
En utomhusföreställning av Shakespeares "En midsommarnattsdröm", med mamma som Titania, blev avgörande. Hon beskriver det som ett magiskt ögonblick.
– Jag såg den tio gånger i rad, jag var helt blixtförälskad i den och hur det kan kännas med teater.
Det är den magin hon söker efter nu, både på scenen och i livet. Vardagsmagin – som när en okänd svart katt häromnatten hoppade upp och våldsamt kurrande lade sig till rätta runt hennes hals – filmmagin, som i den belgiska filmen "Mitt liv i rosa", vars ömsinta drömsekvenser "är på låtsas helt öppet".
Hon är inte intresserad av det perfekta uttrycket, tilltalas snarare av det lite skeva och konstiga. När hon i mars nästa år får göra sin drömroll som Julia i Shakespeares "Romeo och Julia" blir det knappast den schablonartat väna 14-åringen som möter publiken.
– Ofta fokuserar man på den höga kärleken. Jag vill se vad som finns åt andra hållet. Som 14-åring kan man vara extremt upphetsad och veta exakt vad man vill göra med en kille, också rent fysiskt.
För att vara 28 år får hon ovanligt ofta spela just tonåring. Det ser hon egentligen inte som något större problem.
– Fast en gång spelade jag in en scen i en skolklass och alla andra var riktiga 15-åringar. Bredvid dem kände jag mig verkligen jättegammal.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus