Bob Hansson - outsidern som kom in
Med sin andra roman ”Vips så blev det liv” ger sig Bob Hansson in i miljödebatten. Vi har pratat självbild och spetälska treåringar med mannen som skrev sig från en outsider-position in i värmen.
Bildmaterial
Bob Hansson.
Fakta/Bob Hansson
Född: 1970 på färjan M/S Travemünde, uppvuxen i Helsingborg.
Bor: Stockholm.
Familj: mamma.
Yrke: författare, artist.
Genombrott: vann SM i poetry slam 1995.
Debuterade: med diktsamlingen ”Heja världen!” 1998.
Syns: i SVT:s kulturprogram ”Babel”.
Aktuell: med andra romanen ”Vips så blev det liv”.
Bibiliografi i urval
”Kärlek, hur fan gör man?”, intervjubok
”Gunnar”, roman
”Halleluja liksom”
”Här är vi”
”Bräcklighetens poetik”
”Här ligger jag och duger”
”Kom över på den här sidan: dikt för dig som föredrar livet”
”Lugna puckarnas Mosebok”
”Heja världen!”
Nöje. Han är inte en outsider längre.
När jag pratar med Bob Hansson, som befinner sig på Bokmässan i Göteborg, hör jag plötsligt en bekant stämma raspa i bakgrunden. ”Nästa val!” skriker Bob till Stefan Sundström, som gått förbi Parks uteservering och morrat om valresultatet.
Bob Hansson har kommit långt sedan han debuterade med ”Heja världen” 1998 och rader som outsider-mantrat ”Man kan lägga sig ned i gräset och säga jag duger”. Men det är en vetskap som är svår att internalisera.
– Man har en eftersläpande självbild. Jag är synnerligen etablerad och det är jag tacksam över, men det verkar inte spela någon roll. En liten bit av mig tror fortfarande att jag är den ovälkomna bråkstaken, säger han.
Det känns på något vis symptomatiskt att inleda med människan Bob Hansson, snarare än nya boken ”Vips så blev det liv”. Det är svårt att säga vad det beror på. Kanske på att gestalten är en så pass udda fågel i svenskt kulturliv. Man måste vara medveten om att gestalten Bob Hansson lätt kan komma i vägen, inte bara för verket utan också för människan bakom det.
– Det är ofta mitt hår nämns i intervjuer. Hade det hänt en tjej hade det varit normalt, för så ska det ju vara. Men jag är ju man, raljerar han.
Jämställdhet?
– Ja! I stället för att sluta objektifiera kvinnliga författare, börjar man objektifiera en enda manlig författare och det är Bob Hansson. I rättvisans namn!, skriker han upprymt.
Det är lätt att skämta om, men det är uppenbart att det är ett problem. Han har kontroll över sina egna texter, säger han, men mycket liten kontroll över medieskapelsen Bob Hansson, ”en gladlynt, dur-krystad, jag-älskar-alla-i-alla-fall- Dalai Lama”-figur. Den är för all del en sida av Bob Hansson, men inte den enda.
– Det viktigaste för mig, både i privatlivet och i texterna, är ett både-och-perspektiv. Det heliga ”också”, det ofrånkomliga ”också”. För mig är det viktigt att inte vara ”Hej, jag är vänster och hatar alla moderater för de är onda och dåliga”, för så funkar inte verkligheten. Just kritiker missar alla mina undertexter och tror att jag har en väldigt svart/vit syn på världen. Och det är det sista jag vill han.
”Vips så blev det liv” är en en kombination av släktsaga, utvecklingsroman och miljöpamflett. Den växlar mellan tillbakablickar på de människor som trotsade sannolikheten och möttes för att Bob Hansson slutligen skulle kunna födas, en händelserik resa till Indien och en fiktiv nutid där Bob Hansson bor på landet med fru och barn. Gemensamt har de tre delarna kärleken till det kaotiska och frustrerande men samtidigt fantastiska och underbara livet.
– Något som varit viktigt för att den blev som den blev är Andreas Malms bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs kommer det att vara för sent”. Den gjorde mig engagerad i miljön på riktigt, i hjärtat. Helst skulle jag vilja att alla läste Malms bok först.
Han skulle vilja framställa livet som en snubblande spetälsk treåring, surrealistisk, full av kärlek och nära döden. Det går att stoppa sjukdomen, men det är jobbigt. Det kräver uppoffringar.
– Om man har ett spetälskt barn och någon sa ”Barnet blir friskt om du ställer bilen”, så skulle ingen tveka. Och så är det, det borde inte vara någon tvekan om att vi skulle ställa bilen för att rädda livet, säger Bob Hansson.
Boken är myllrande, rörlig och full av berättarglädje.
– Jag har tillåtit mig att vara väldigt lekfull med ”Vips”. Även om jag skriver om ungefär samma saker som tidigare så är prosan en tydligare form. Det sköna med den är att berättelsen är central. Även om jag försökt frigöra mig från formen i min poesi finns den där som ett galler. Jag upplever prosan som en befrielse. Jag vill prata med folk, inte visa hur duktig jag är med språket.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus