Tranströmers fönster mot världen
Vår folkligaste och mest älskade poet fyller 80 år. I Tomas Tranströmers händer kan de enklaste blåsippor öppna ett fönster mot universum.
Fakta/Tomas Tranströmer
+ Född: 15 april 1931.
+ Familj: Gift med Monica Tranströmer sedan 1958, två döttrar och ett barnbarn.
+ Bor: På Södermalm i Stockholm och på somrarna i huset på Runmarö i Stockholms skärgård.
+ Debuterade 1954 med diktsamlingen "17 dikter". Därefter "Hemligheter på vägen" 1958, "Den halvfärdiga himlen" 1962, "Klanger och spår" 1966, "Mörkerseende" 1970, "Ur stigar" 1973, "Östersjöar" 1974, "Sanningsbarriären" 1978, "Det vilda torget" 1983, "För levande och döda" 1989, "Sorgegondolen" 1996 och "Den stora gåtan" 2004. Hans koncentrerade självbiografi, om sin uppväxt, kom 1993.
Nöje. Med både möda och lätthet sätter sig Tomas Tranströmer vid den nätta Chickeringflygeln, samma modell som Liszt lär ha spelat på. Den drygt hundraåriga flygeln har fått en hedersplats i lägenheten. Mellan grannhusen glimtar inloppet till Stockholm, en skärva av havet och naturen.
– Att ha något som fungerar friktionsfritt är naturligtvis en otrolig lättnad. Jag tycker också att det är så skönt med den här musiken, vänsterhandsmusik passar så bra med poesi, säger Monica Tranströmer.
Sedan stroken 1990, då Tomas Tranströmer förlorade det mesta av sin förmåga att kommunicera, har hon varit hans länk till omvärlden. Det intuitiva samspelet har vuxit fram under ett över 50 år långt äktenskap.
Tillsammans tar de emot i sitt hem, medvetna om omvärldens önskan att uppmärksamma en världspoets stundande 80–årsdag. Förlaget bidrar med en påkostad nyutgåva av Tomas Tranströmers samlade dikter, och med en nyskriven biografi av Staffan Bergsten, "Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt".
När familjen bodde i Västerås brukade Tomas Tranströmer varje dag när han kom hem från jobbet som psykolog på Ami sätta sig en stund framför pianot, som ett sätt att ställa om från en värld till en annan. I dag har musiken fått en ännu större betydelse. Att läsa text är mödosamt och att skriva är nästintill omöjligt. Men noter har han hela tiden kunnat ta till sig utan svårighet.
Medan vi lyssnar till ett stycke av Fibich och ett av Reinhold hinner både en och två Djurgårdsfärjor passera. Numera är Tomas Tranströmer hänvisad till kompositioner för vänster hand, men det saknas inte utmaningar. Utöver de många stycken som finns har han fått flera specialkomponerade just för honom, och han har faktiskt blivit bättre på att spela efter stroken, efter flitigt övande.
– Det är mycket bra, säger han och visar med fingrarna hur musiken håller igång hans rörlighet.
Redan i diktsamlingen "Östersjöar" från 1974 skriver Tomas Tranströmer om tonsättaren som drabbas av en hjärnblödning och förlorar allt utom musiken. I Staffan Bergstens biografi finns en tidigare opublicerad dikt, "Vänsterhandskonsert" från 1969, som även den framstår som en föraning om det öde som senare skulle drabba honom själv: "Vad gör min vänstra sida, där hjärtat sitter?/Min hand spelar högt".
– Jag är osäker på var jag har honom där. En tidig upplevelse som han skrivit om, när han som femåring starkt kände mormoderns död i förhand, har präglat honom djupt. Han vill inte utesluta något, det finns mer i världen än vi anar, precis som i hans syn på religion, berättar Staffan Bergsten.
I "Tomas Tranströmer – ett diktarporträtt" tecknar han bilden av ett vardagligt livsöde, men läsaren möter också en sida som sällan beskrivits så direkt: en religiös känslighet.
– Delvis var den sidan en överraskning för mig också. Jag tror att han har varit rädd för att alltför enkelt placeras i ett fack. Han är raka motsatsen till en fanatiker, hans grundläggande filosofi är att inte utesluta något, berättar Staffan Bergsten.
En annan grundpelare i Tranströmers skrivande är de många resorna, känslan av att stå på ny mark och se något för första gången. Med en rörelse med handen visar han själv hur planet lyfter, en känsla av frihet och förväntan:
– Mycket bra, säger Tomas Tranströmer, och Monica fyller i:
– Själva förflyttningen från en punkt till en annan, det var då du oftast skrev. Resan gav dig arbetsro.
De otaliga anteckningsböcker där intryck och tankar sattes på pränt finns sparade än i dag. Tomas skafferi, som Monica Tranströmer kallar det, består av stora Ikealådor fulla med utkast och noteringar. Så har hans författarskap sett ut: utkast och fragment sparas, plockas upp och blir till dikter, ibland årtionden senare. "Alla skisser vill bli verkliga", som han själv har uttryckt det.
Så har också de senare årens haikudikter växt fram.
– Den formen har passat dig bra. Och ändå kan jag tänka mig att det skulle ha varit underbart att ha kunnat svänga ut i en lång prosadikt, säger Monica Tranströmer.
Tomas Tranströmer nickar instämmande, han har alltid tyckt om att tala om dikterna. Varje uppläsning avslutade han med ett samtal med publiken. De flesta ville veta vad han menade med formuleringar och dikter, och svaret blev alltid det samma: "Jag menar det jag säger, det här är inget tillkrånglat sätt att säga det på."
Ett ständigt krav på autenticitet kallar Staffan Bergsten det för. I sin bok återger han poetens tankar om dikten "En konstnär i norr", ett porträtt av Edvard Grieg. Tonsättarens arbetsstuga beskrivs med orden "Flygeln har det lika skavande trångt därinne som svalan under tegelpannan". När Tranströmer senare besökte fjällstugan såg han att flygeln i själva verket var ett piano: "Då tyckte jag hela dikten var förstörd på nåt vis och jag hade ljugit om denna väsentliga detalj. Ett piano kan ju inte likna en svala, det kan bara en flygel göra", har han sagt i en intervju.
När Tomas Tranströmer nu påminns om historien nickar han igenkännande. Så är det, det han skriver ska vara sant.
TT Spektra
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus