Metallens nya svarta
En gång i tiden ett obskyrt progmetalband från hiphopens Atlanta. Nu metalvärldens trendigaste band. Mastodon har tagit den långa vägen mot toppen.
Bildmaterial
Troy Sanders, Brent Hinds, Bill Kelliher och Brann Dailor är sättningen som Mastodon haft sedan 1999. En kort period 2000 var även sångaren Eric Saner med i bandet.
Mastodon
VAD: Metal i världsklass.
VAR: Vega, Köpenhamn.
NÄR: Måndag 16 januari kl 20.
Nöje. I helgen spelar Mastodon i Sverige. På måndag är det Köpenhamn som gäller. Ett besök av Atlantabandet räknas numera som en stor händelse. Det var ingen tillfällighet att bandet var ett av toppnamnen på fjolårets Sonisphere. Eller att albumet "The hunter" var 2011 års mest efterlängtade.
Kvartetten Troy Sanders, Brent Hinds, Bill Kelliher och Brann Dailor har onekligen tagit några kliv framåt sedan bildandet hösten 1999.
I dag är hyllningarna närmast gränslösa.
Förra albumet "Crack the skye" (ett konceptalbum om utomkroppsliga upplevelser som bland annat innehöll 13 minuter långa låten "The last baron") utsågs närmast unisont i metalvärlden till årets album 2009.
Tidningen Rolling Stone skrev samma år: "Mastodon är det bästa bandet i sin generation. Inget annat band är ens i närheten."
Men hur kunde det bli så?
Frågan ställs runt om i metalvärlden. Bloggen Crustcake resonerade om saken i höstas när bandets senaste album, "The hunter", släpptes.
Ett givet svar är att Mastodon består av duktiga musiker och låtskriivare. De har också turnerat extremt mycket och arbetat upp ett bra förhållande till fansen. Ett annat svar är bandets originella videor som gjorde att det väcktes intresse för dem även utanför metalmedia.
En av skribenterna på Crustcake föreslog en annorlunda förklaring till Mastodons framgångar: "de kan ta musikaliskt intressanta låtar och få dem att verka neandertalaktiga istället för intellektuella".
Martin Bensch är känd för bloggen Metallbibliotekarien (numera omdöpt till Metallbibliotekarierna och utökad med Alexander Bergdahl och Susanne Johansson). Han är stort Mastodon-fan sedan albumet "Leviathan".
– Det jag först noterade var att bandet hade exceptionellt bra låtskrivare. Dessutom hade musiken ett jävla driv och sväng som lyckades kombinera 70-talsrock med mer utflippad nutida metal, säger Martin Bensch.
– Ja, och så fastnade jag förstås också för Brann Dailors fullständigt galna trumspel.
Martin Bensch konstaterar också att bandet alltid fått cred från "rätt människor" inom metalvärlden. Det i kombination med att bandet öppnat för många större akter har gjort att Mastodon sakta men säkert jobbat sig fram till dagens position.
– Sen måste man vara döv för att inte höra att det här bandet har något extra, säger Martin Bensch.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus