Dokumentärer allt för sällsynta
MEDIEKRÖNIKAN. När jag pluggade i Stockholm passerade jag Slussen näst intill varje dag. Det är en urinstinkande betongkoloss som påminner om Sovjetunionens fall. Där samsas tunnelbana, bussar, bilar, båtar, uteliggare och brödförsäljare i gråmurriga omgivningar, indränkta i mögeldoft och avgasbeläggningar. Från taket hänger nät som samlar upp den söndervittrande betongen när den faller.
När jag flyttade hem till Helsingborg trodde jag att Slussen var ute ur mitt liv för alltid.
Desto mer förvånad blev jag när jag i går kväll tittade på dokumentären “Händelser vid Slussen” i SVT2. Och inte minst för att den faktiskt gjorde mig glad.
Filmaren Johan Palmgren (“Under ett täcke av snö”, “Vikarien”) har tecknat ett porträtt av platsen, där vi får möta en rad personer som sover eller arbetar på Slussen. De utgör samtidshistoria som snart är borta, när Slussen skakas i bitar och rivs med början 2013.
Den här typen av ganska förutsättningslösa skildringar av platser, människor och vardagsliv är värdefulla. Det är tyvärr allt för sällan som vardagen tillåts ta plats på våra tv-skärmar på det här sättet. Ändå är det i denna vardag som de flesta av oss lever, mer än i CSI-laboratorium och på melodifestivalscener.
Tom Alandh är en av de mest kända samtidsskildrarna i Sverige när det gäller dokumentärfilmer. Han har porträtterat insomnade industriorter och haschberoende kvinnor, bland annat. Han sätter fingret på fenomen som är så långsamma att vi inte märker dem och på tidsepoker som vi lever i och riskerar glömma efter hand.
Johan Palmgren når inte riktigt upp dit, men nästan. Kanske är hans skildring lite för förutsättningslös. Generellt uppskattar jag dokumentärer utan kommentator, men i bland behövs den för att guida oss rätt i invecklade skeenden.
“Händelser vid Slussen” slutar hur som helst med att slussvakten sjunger till Louis Armstrong och “What a wonderful world”. Hon blickar ut över en hemlös man som solar under bron och en fritidsfiskare som rensar en nyfångad småfisk. Och från någonstans kommer en soppråm i soldiset. Det är nog en av de finaste stunder jag skådat i en dokumentärfilm. Och det är inte dåligt för en dokumentär som handlar om en av Sveriges fulaste platser.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus