Minnesvärt om det glömda
MEDIEKRÖNIKAN. Sverige erkände i mars 2010 det folkmord på armenier som skedde år 1915-1923. Turkiet blev sura så de kallade hem sin ambassadör – trots att nästan hundra år passerat. Man kan tycka att massakern borde vara mindre tabubelagd nu. Jag följde med förundran dokumentärfilmaren Suzanne Khardalian i jakten på detaljer från sin släkthistoria som tog mig till massgravarna i öknen Der Zor.
Dokumentären ”Farmors tatueringar” på SVT2 handlade alltså inte om en utflippad hårdrocksfarmor som namnet skulle kunna antyda. Istället möter vi barnbarnet till en av de armeniska flickor som rövades bort under första världskriget. Hennes farmors tatueringar är snarare av typen man märker boskap med.
Suzanne blir närmast besatt av att ta reda på vad som egentligen hände kvinnan hon minns från sin barndom. Farmodern med märken i ansiktet vars förflutna ingen någonsin pratade om. Att motviljan till fysisk kontakt och avsaknaden av ömhetsbetygelser skulle ha någon särskild anledning, det var det ingen som funderade på. I alla fall inte högt.
Men att frågorna letar sig upp till ytan hos Suzanne är inte konstigt. Se bara på ”Allt för Sverige” och ”Spårlöst”. Behovet av att känna till sitt ursprung är starkt, och hade varit så mycket lättare i Suzannes fall om det inte vore för en sak: Skammen.
Med detta i åtanke verkar det absurt att inte erkänna dessa människors lidande.
Första steget till att bevara minnet av en händelse är ju att fastställa dess existens. Ändå var Sveriges regering bara en enda röst från att fortsätta ignorera massakern.
I dokumentären springer Suzanne mest i cirklar och får sällan några konkreta svar. Minnena dog med farmodern. Det mesta är förlorat för alltid.
Man kan inte undgå att fråga sig hur mycket av det förflutna vi inte har den blekaste aning om idag. Historia är trots allt bara det som är utvalt, erkänt och nedtecknat. Allt det andra då? Och om ett par hundra år, när alla våra hårddiskar och usb-minnen har kraschat eller ett globalt datavirus ätit upp all elektroniskt lagrad information, vem kommer ihåg oss då? Men så länge vi väljer minnet framför förnekelsen finns berättelserna kvar. ”Farmors tatueringar” träffar mitt i prick med just det budskapet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus