Ranelid fascinerar
MEDIEKRÖNIKAN. Björn Ranelid. Jag kan inte få mannen ur min skalle. Han förbryllar mig. Jag vet inte om det var någon skräll att han gick vidare i melodifestivalen, men det var i alla fall en skön knäpp på näsan på vår så kallade schlagerelit. Gubbordet slog strategiska tonartshöjningar och låtsnickeri vars enda ambition är att sälja. Ranelid anses vara någon man antingen älskar eller hatar. Det stämmer inte på mig, jag befinner mig mittemellan. Hatar honom gör jag absolut inte. Älskar? Nej. Men jag gillar honom lite mer för varje tv-framträdande, och det är ju en del. Mina sympatier är dock inte grundade på hans ordkonst, jag har till exempel aldrig lyckats läsa ut någon av hans böcker, även om jag försökt. Jakten på de perfekta formuleringarna tröttar ut mig, jag vill hellre ha raka rör.
Men det är något som fascinerar med Björn Ranelid. Det där ständiga tjatet om kärlek tilltalar mig. Låten i melodifestivalen, ”Mirakel”, var ganska medioker med rabblande av saker som Ranelid brukar säga: “Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi.” och så vidare. Men envisheten! Imponerande, trots sarkasmer och kritik från kollegor och media kör han vidare. Oförtrutet. Jag ser den lille killen som aldrig ger sig, han kommer alltid tillbaka, med ett bräckligt, men stort, självförtroende och övertygelse om sin egen storhet. Det är Ranelid mot världen, Ranelid mot stygga journalisterna, Ranelid mot kultureliten och det betyder förstås att han är en folkets man. Kanske det mest folkliga Sverige har just nu. Det gör inget att han nästan spricker av hybris, säger saker som ”där satt den”, sparkar och knyter nävarna som om han vunnit nobelpriset och inte en sketen deltävling i melodifestivalsmonstret. Man unnar den där killen lite framgång och lycka, man får faderskänslor, tänker ”gör inte bort dig nu, gör inte bort dig nu… puh!”, klart grabben ska vara glad, han vill ju så väl.
Och så det här att han är gubbe. Det gillar jag. Vi gubbar behöver gubbar för att känna vårt existensberättigande. I en ungdoms- och utseendefixerad medievärld är det mumma varje gång jag ser Pluras mage, hör Leif GW Persson grymta eller Thomas Nordegren gnabba med Louise Epstein i P1.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus