Ett desperat farväl

MEDIEKRÖNIKAN Publicerad 28 mars 2012 kl. 00:00

Eftermiddagen då vi upptäckte att vår vän Bree hade börjat dricka igen smög vi in i hennes hus för att vänta på hennes hemkomst från krogen. När våra försök till samtal inte fungerade gick vi hem med svansen mellan benen och ringde upp hennes ex-man Orson Hodge, som i och för sig försökte utpressa Bree att inte skiljas under deras separation och som dessutom körde över min man Mike Delfino för några år sedan. Men i det här läget såg vi helt enkelt ingen annan utväg. Själv kom dottern på besök igår. Det visade sig att hon var sex månader in i en graviditet och dessutom skulle adoptera bort barnet. Jag blev helt chockad, hur kan hon göra såhär mot mig? Det här är ju mitt barnbarn, min lilla flicka. Och så ska någon annan få henne för att min dotter inte känner sig redo.

Summa summarum av gårdagens avsnitt. ”Desperate housewives” i Kanal 5 är nu inne på åttonde säsongen. Den sista. Botox, märkliga relationer, stela nackar och ett uruselt manus. Det är inte mycket som har förändrats sedan seriens premiär i oktober 2004 (mars 2005 i Sverige). Enligt ”The Hollywood reporter” har seriens tittarsiffror halverats sedan starten. Inte så konstigt när publiken har mognat snabbare än serien och numera kräver mer än en sopig historia och snygga donnor. Sista säsongen är mer desperat än någonsin. Men jag ska inte gäcka.

För er som fortfarande sitter bänkade framför Kanal 5 varje tisdag klockan 21.00 blir det ett tårfyllt farväl. Lynette, Susan, Bree och Gabrielle. Knasiga men minnesvärda karaktärer. Och när vi begraver ”Desperate housewives” om några månader, tackar vi för många skratt, extra kilon och tar en paus från det desperata en stund. Och om tio år, när vi är trötta på Energy bars och överviktiga genier till tv-karaktärer, ställer vi oss i köket, vispar ihop en muffinssmet och parkerar oss framför DVD-boxar och repriser.
Det är ju trots allt återkomsten som får oss att älska avsked.

Samina Ul Alam Lindström

Textförstoring

Dela

Jag spenderade förra veckan i New York för första gången och nu när saknaden efter sällskap på trottoaren är extra stor, gottar jag ner mig i ”Sex And The City” (som tyvärr inte verkar visas på TV3 längre) och minns staden med världens bästa tv-serie. Fnittrar.

”(O)Lyckan i LA” på TV3 (Play). ”The american dream” som alltid verkar innehålla, silikonbröst, läppförstoringar, ilska och en hård kampanj om att man egentligen inte är något av det där. Nja, jag tror nog att jag har sett det förr någonstans.

Idag lyssnar jag på reprisen av ”Jazzlandet” med Märet Öman och Pierre Martin i Sveriges radio P2 under lunchen. Ett annat tips för er som älskar jazz är www.jazzradio.com Finns även att ladda ner som app. Om du är svag, varning för beroende. Om du är lättirriterad, varning för att det ibland kan dyka upp reklam för kanalen mellan låtarna.