Tårdrypande krigsdrama

Det är alltid knepigt när en älskad bok ska filmatiseras. Efter att ha sett den andra och avslutande delen av ”Birdsong” på SVT1 kan jag inte låta bli att tänka att den ursprungliga bokformen antagligen funkade bättre.

I likhet med Steven Spielbergs ”War horse” väger regissören Philip Martin upp krigshemskheterna med ett överflöd av romantik och sagolik idyll. Eddie Redmayne och Clémence Poécy (Fleur från Harry Potter-filmerna, ni vet) gör huvudrollerna som officeren Stephen och hans stora kärlek Isabelle. Behöver jag säga att det rör sig om en oerhört sentimental historia?
Synd, för det hade varit intressant att se en annorlunda tolkning med allt som första världskriget innebar fast utan tillrättalagdheter. Det hade varit jobbigare att titta på. Säkert mycket tråkigare. Men kanske också ärligare om inte målet med varannan scen vore att röra publiken till att gråta vattenfall.
En scen påminner en del om slaget vid Helms klyfta i ”Sagan om de två två tornen”. Vilket ju inte är helt långsökt eftersom Tolkien faktiskt stred vid Somme. Vi förs fram och tillbaka mellan kaosartat anfall under kulregn och männens brevskrivande till sina älskade. Lite mer action som detta hade ”Birdsong” vunnit på. Istället slösas en förvånande mängd tid på närbilder av en hundvalpsögd Stephen. Visserligen är Redmayne rätt snygg att titta på men det finns gränser. Kan tänka mig hur inspelningen har gått till: ”Se nu riktigt sårad ut! Och nu, se ledsen ut med cigarett i mungipan. Och kan du se lite sorgsnare ut när du blickar ut över skyttegraven?”. I slutändan blir det ofrivillig komedi av det hela.

Mer intressant är Stephen som nutidens röst, som alltid påpekar krigets problem och hur chansen till en snabb seger är mycket liten. Resultatet är en beskrivning av kriget som påminner om en historielektion från högstadiet – full av efterklokhet.
Vad kul det vore om ”Birdsong” hade kunnat komma med nya perspektiv istället för att slå in sedan länge vidöppna dörrar.
Det finns emellertid ett ljus i tunneln. ”Birdsong” är både välgjord och fin. Men i min bok kompenserar inte magnifika skådespelarinsatser och vacker produktion för ett slut som inte skyr några medel i kampen om tittarens tårar.

Mikaela Ragnwald
mikaela.ragnwald@hotmail.com