Att kunna men inte vilja?

Norska har länge varit ett sällsynt språk i de svenska kanalernas utbud av tv-dramer. Nu visar SVT ”Schmokk". Och sedan igår också ”Buzz Aldrin”, en serie i det lilla formatet (fyra avsnitt) som gissningsvis inte får några höga tittarsiffror, men har klara ambitioner. På ett sätt är man på väg att sätta fingret på något viktigt, på ett annat sätt halkar man in i gamla spår i skildrandet av en valhänt killes historia.

Huvudpersonen Mattias är blyg, tillbakadragen och har en uppsyn som får mig att se Jonas Karlsson i rollen i en svensk version. Han är född samtidigt med månlandningen 1969, beundrar astronauter och identifierar sig med Buzz Aldrin, just för att han var andre man på månen efter Neil Armstrong. Med lite symboliskt övertydlig blygsamhet odlar den vuxne Mattias sin trädgård i rollen som trädgårdsmästare. När han som 17-åring avslöjar yrkesplanerna för en kompis anses han inte klok. Med sin sångröst borde han ju satsa på att bli artist.
Med Buzz Aldrin som Mattias idol är det fritt fram att frossa i filmklipp med nostalgisk tidsfärg. Det valet gjorde förstås redan författaren till boken bakom serien, Johan Harstad. Han är född tio år senare än sin fiktiva figur Mattias och hans roman ”Buzz Aldrin – vart tog du vägen i myllret” kom ut på svenska 2006.
Det görs en stark koppling av Aldrin som symbol för tvåan och Mattias ovilja att synas. Men den svenskättade stridsflygaren Edwin ”Buzz” Aldrin, är ju inte direkt något exempel på en vanlig knegare. Visst låg han steget efter Armstrong i medial stjärnstatus. Men han var framstående forskare i rymdteknik och en pionjär inom vissa områden.

Så vad vill Mattias egentligen? Leva i skymundan med ett vanligt jobb och så lite umgänge som möjligt. Eller odla sin sångbegåvning i lugn och ro, stå på scenen under trygga förhållanden med lagom mycket gensvar av publiken. Handlar det om ställningstagandet ”att kunna men inte vilja” eller ett mer ångestfyllt och kluvet förhållande till uppmärksamhet. Mattias reaktion efter att ha sjungit ”Space oddity” på färjan till Färöarna tyder på det sistnämnda.
I slutet av första avsnittet har Mattias vaknat bakfull på en landsväg i ett vilt, kargt vackert färöiskt landskap. Än så länge kan ”Buzz Aldrin” arta sig till ett tv-drama med kritisk udd mot besattheten av framgång.

Birgitta Johansson