Mardröm blir verklighet

Jag har en mardröm som jag egentligen aldrig har drömt. Den ligger latent i huvudet och väntar på att få frågan ”vad är det värsta som skulle kunna hända dig?”. Svaret är fåfängt men inte helt omöjligt. Svaret är förmodligen inte det värsta som skulle kunna hända mig heller, men nästan. Den handlar om mitt hår och om jag en dag skulle vakna upp utan det.

Den handlar om en stor del av mig som jag vissa dagar hatar men behöver för att känna mig som den jag är. Att mitt hår är en del av mig, precis som för alla andra.

I torsdagens tv-tablå på SVT2 visas en kort dokumentärfilm om ”(Vikten av) hår” (finns på SVT Play) där vi får följa Christinas resa mot det sista tappade hårstrået. Om att helt plötsligt förändras och bli annorlunda. Om nya blickar på stan och stryk den lilla människan inom sig får. Filmad med handkamera av den person Christina fasar för mest, går ångesten och rädslan hon bär på direkt ut i teven och slår ner tittaren med fascination. Den behandlar en skamlig del av livet som ingen gärna talar om. Men som gör att jag som åskådare och medmänniska senare på kvällen drar en extra borste genom håret och tackar den allsmäktiga för att allt sitter kvar.

Det är intressant med den här typen av betraktelser som inte presenterar en egentlig anledning. Det plockar ut en liten kärna av känsla som är gemensamt för drabbade och som har grott i mitten av olika orsaker som faktiskt inte spelar någon roll. Christina kan vara vem som helst, hon representerar oss alla. Hon kämpar sig fram med mod men kipar efter luft i pauserna. Precis som vi.
Dokumentären visar att informativt inte alltid är det mest nödvändiga. Att förstå människor ibland kan handla om att titta och lyssna på det som aldrig sägs. Att bara vara i stunden med Christina och försöka känna det hon känner. Det är 13 viktiga minuter som presenterar ett mångsidigt vemod om att inte duga som man är. Och som handlar mer om vikten än bara håret.

Samina Ul Alam Lindström