Karolina Ramqvist tar klubblivet på allvar

Karolina Ramqvist var 90-talets yngsta – och kaxigaste – feministiska röst. I sin nya roman har hon återvänt till ett magiskt årtionde och en brytningstid: "Tiden innan man blir vuxen har tillvaron en elektrisk spänning som är svår att få tillbaka."

"Vi går vidare precis som vi har gått vidare så många gånger förut. Vi har fått komplicerade drinkar till underpriser. Vi har stängt alla ställen."

Vilken nostalgitripp det är, att som sjuttiotalist dyka ner i 90-talets uteliv i Stockholm. I sin nya roman skriver Karolina Ramqvist om Gino, Victoria, Vau de Ville och Piccolino, om kändisfester och klubbar, drinkar och tillfälliga förbindelser. Kanske inte det liv man själv levde, men det man ville leva, det man läste om i kvällstidningarnas på den tiden hajpade fredagsbilagor.

– Berättelsen om utelivet och klubbvärlden lämnas så ofta åt slumpen, den ingår inte i litteraturen. Det är en miljö som var viktig för många och jag tyckte om att beskriva den.

Någonstans stod det att Karolina Ramqvists nästa bok skulle handla om en sommar på 90-talet, men det är ett helt decennium hon tagit sig an. "Alltings början" tar avstamp i Grupp 8:s tankar, men ger en föraning om ett mediesamhälle som tar sina första stapplande steg, en början på något nytt.

Vi ses i det kvarter på Söder i Stockholm där Karolina Ramqvist en gång hängde på Hannas på nåder, utan att ha åldern inne. Ett stenkast från baren som bytt namn för länge sedan har hon sitt kontor, där arbetsdagarna är strikt inrutade. Först dagislämning, sedan skrivbordet, med en paus för att köpa lunch som hon äter på kontoret.

– Det är ett helt annat liv. Jag ser inte längre den där magiska lockelsen i Stockholm om sommaren och då gillar jag ändå fortfarande att gå ut. Kanske försvinner skimret med åren?

Den är lika bra att stöka undan, den tjatiga men oundvikliga frågan. Hur mycket handlar "Alltings början" handlar om Karolina Ramqvist själv? Likheterna mellan henne och huvudpersonen Saga är många.

– Jag var vansinnigt trött på det autofiktiva när jag skrev "Flickvännen". Men när jag hade irriterat mig klart på det ville jag ändå använda mig av delar av min egen biografi. Det är fiktion, men kanske 24,7 procent jag?

Sagas liv börjar som alla andras, men ändå inte. Hon har en tydlig bild av sin egen födsel, tack vare den videokassett hon får i ett vadderat kuvert till sin sjuårsdag, dokumentären med mammans förlossning som använts på profylaxkurser över hela världen. Saga får bokstavligen den feministiska grunden med bröstmjölken, men romanens grundfråga är ändå: Kan man skapa en feminist, forma sitt barn?

När Saga applicerar sin mammas ideal på verkligheten ömmar läsarens hjärta för en flicka som utsätter sig för alltför mycket alltför tidigt. Men så tänker man ett varv till; vad är det för fel med Sagas sätt att hörsamma mammans uppmaning att "ta för sig", när hon följer med den äldre festfixaren, till synes på hans villkor?

Patetiskt finflickeri kallar Saga det för, den oroliga blicken på tjejer som "tar för sig". Och visst är det intressant att vi fortfarande är osäkra på hur vi ska förhålla oss till dem, att vi genast funderar över hur de egentligen mår. Själv beskriver hon sin huvudperson som en flanös, som erövrar staden och livet.

– Kvinnlig frigörelse är fortfarande ny. Vi håller fast vid frågan om hon är ett offer eller inte. Kanske avtar det med tiden, säger hon och fortsätter:

– Det finns en bild av att sexualiteten är så problematisk. Det är klart att vi ska diskutera de problem som finns, men bilderna av oproblematisk sexualitet är få.

Karolina Ramqvist minns sin egen barndom som ganska konfliktfylld, där hemmets ideal krockade med omvärldens. Höghusområdet där hennes och mammans lägenhet låg dominerades av pojkar, och så fortsatte det genom grundskolan.

– Det var en extrem kontrast mot min lugna familj, där man läste och ritade och arbetade. I min mammas värld var kvinnor starka och levde spännande liv. Hon intervjuade John Lennon och Yoko Ono i Central Park och gick på Mick och Bianca Jaggers bröllop. Hon var glamourös, men också väldigt politisk. Det som förmedlades till mig från vänner och skola var den totala motsatsen.

När hon kom hem från skolan och berättade att en riktig familj, det var mamma, pappa, barn, var det mamman som "omprogrammerade" henne.

– Det sägs ju att man inte kan påverka sina barn särskilt mycket. Men jag känner mig fruktansvärt påverkad av mina föräldrar och morföräldrar, som jag också växte upp med. Den politiska övertygelsen gör ändå något med barnen. TT Spektra

Elin Viksten/TT Spektra