Konst är också underhållning

Vad är konst?

Tusentals konstnärer har ägnat hela karriärer åt att utforska den frågan. Men få har föreslagit en lösning lika svindlande enkel som realityserien ”Work of Art”. Konst är i grund och botten en tävling, som så mycket annat i livet.

Här slåss fjorton konstnärer om sponsrade priser och skickas hem en efter av sura domare. Till upplägget är serien, som visas söndagar på SVT2, närmast en karbonkopia av modetävlingen ”Project Runway” som skapats av samma produktionsbolag.

Ändå är ”Work of Art”, som koncept, intressantare än sin systerserie. För ingen tvivlar längre på att det går att tävla i mode. Modebranschen är öppen med att den styrs av trender och kommersiella krafter lika mycket som av enskilda auteurers genialitet. Men konsten? Skulle inte konsten vara något annat, något vackert och eteriskt, något nästan onåbart?

Nja. Inte helt oväntat ligger konstvärlden själv flera steg före. Bra konstköp har räknats som säkra investeringar hur länge som helst. Popkonsten var tidig med att lösa upp gränsen mellan konst och populärkultur och redan 1961 gjorde Piero Manzoni ett verk där han sålde sin egen skit för samma kilopris som guld.

Det märkvärdiga med ”Work of Art” är alltså varken att serien framställer konstvärlden som en kommersiell arena eller att den för in konsten i ett så smutsigt medium som tv-rutan. Det anmärkningsvärda är att serien gör det helt utan några egna konstnärliga ambitioner. Där popkonstens allians med populärkulturen var en kommentar till världen vi lever i är ”Work of Art” aldrig något annat än underhållning, om än ofta strålande sådan.

Det märks inte minst i vilken sorts konst som släpps igenom. Mycket är gammaldags och tävlingarna vinns oftast av deltagare som vet att hålla sig inom traditionens gränser. Avsnittet där deltagarna skulle skapa chockerande verk fylldes av harmlösa sexanspelningar. Men vad hade hänt om en tävlande verkligen provocerade, till exempel genom att lägga sin materialbudget på vapen och droger?

”Work of Art” har sett till att deltagarna undviker den sortens problematik. Andres Serrano kan dyka upp som gästdomare men ett verk som hans ”Piss Christ”, som fortsatt provocera sen slutet av 80-talet, hade aldrig kunnat skapas inom seriens ramar.

Hannes Grönberg