Fin mix med OS och Dickens

Ser att Marcus Birro undrar när detta med att titta på OS också blir en egen OS-gren. Själv sitter han klistrad vid tv:n från morgon till kväll och det är väl inget särskilt med det, det gör väl många. Skulle nog inte vara lätt att utse medaljörerna där.

Jag aspirerar inte och orkar inte ens kolla i OS-guiderna som nästan minut för minut listar vad som är på gång. Det finns väl sammandrag! Men Therese Alshammar såg jag och extra många med mig.
Det betyder inte att jag dissar OS. Tycker det är riktigt häftigt att bara slå på tv:n och varje gång så är det full fart och spänning och sen bara stanna kvar en lagom stund. Jag lovar, det ger OS-känsla det också och i härliga småportioner. Plötsligt hamnade jag mitt i en boxningsmatch med Anna Laurell och vägen till seglingsguldet såg jag nog om tre gånger för jag tyckte det var så häftigt. Men det räcker så.

Samtidigt blir det tid över för lite annat. Charles Dickens till exempel. Just nu pågår ett Dickensrace, SVT tar fasta på att det är 200 år sedan Charles Dickens föddes och firar tillsammans med engelsmännen. På samma sätt som vi under det här året sett och hört mängder av produktioner om August Strindberg - för att det i år är 100 år sedan han dog. Tills slut blev det bara för mycket Strindberg, det kändes som det var inslag om Strindberg överallt.
Tempot är lite mer lagom när det är dags för engelskt 1800-tal. Med sex timmar kvar lyckades jag i söndags kvala in strax innan tredje och sista delen av nyproducerade “Lysande utsikter” försvann från SVT-Play. Bara för att fortsätta med första avsnittet av ”David Cooperfield”, från 1999.
Visst, det är häftigt att se Harry Potter- Daniel Radcliffe skådisdebutera som David Cooperfield som barn men jag återser ännu hellre Maggie Smith som i första delen tar andan ur en som en riktig satkäring. Det har ingen betydelse om det är i ”Harry Potter”, ”Downton Abbey” eller i filmen”Hotell Marigold”, och det har ingen betydelse att hennes paradroll så ofta är den riviga men ändå lite roliga och varmhjärtade, det är samma glänsande skådespel. Och Trevor Eve som den elake styvfadern är inte heller att leka med. En hel rad härliga skådespelare som gör nästan skrattretande hemska typer. Men det är ju så det ska vara med Dickens!
Det kommer dessutom mera. 13 augusti är det dags för ”Mysteriet Edwin Drood”, Charles Dickens ofullbordade rysare.

Lisbeth Schön
lisbeth.schon@hotmail.se