Bortom currygrytan intet nytt

I dag är det exakt 65 år sedan Indien blev självständigt. Hur ska vi hylla denna nyblivna pensionär?

Vi kan gå på yoga och handla på Indiska. Vi kan onsdagsmysa med Bollywoodfilmer och käka en tikka masala med naanbröd. Vi kan dricka lassi.

Indisk kultur har fått fäste i Sverige, inget snack om saken. Nu kokar jag ner 1,2 miljarder människors sätt att leva och för det skäms jag. Främst för min okunskap.

Å andra sidan har jag inte matats med indisk mångfald. Det är det få svenskar som har. År 1947, samtidigt som Indien blev självständigt, skrev Povel Ramel låten "Ittma Hohah". Här är ett utdrag:

"För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,

och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah

strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål

Om Bullan Bah

Var lördag brukar jag själv mig bränna uppå bål"

Låten visar prov på dåtidens koloniala bild av Indien. Jag vill verkligen inte skända minnet av Povel Ramel. 1940-talet var en annan tid med andra värderingar. Dessvärre har denna syn följt med in i nutiden.

Ni minns säkert Jonny Jakobsen, dansk-svensken som klädde ut sig till indier och släppte musik under pseudonymen Dr. Bombay. Låtarna raljerade hejdlöst med Indien och hade titlar som "Shaky Snake", "Calcutta (Taxi, Taxi, Taxi)" och "Sos (The Tiger Took My Family)".

Indiens ambassadör i Sverige gick ut i kvällspressen och kritiserade Dr. Bombays felaktiga bild av landet. Till ingen nytta. Debutalbumet "Rice and curry" blev en av 1998 års bäst säljande skivor.

Ett annat exempel är dokusåpan Club Goa från 2005. Få minns nog vem som vann. Rubrikerna handlade snarare om när programmets "nöjeskonsult" försökte adoptera en 30-årig indier. Imperialism, någon?

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har också bidragit. För fyra år sedan gjorde de en indisk parodi på "Jönssonligan". Det är oklart vart humorn låg. Var det att Sickan var mörkhyad eller att han pratade engelska med indisk brytning?

Jag vill inte slentriankritisera humor. Vad som är roligt är en annan diskussion. Problemet är att indier är lovligt byte. Med andra ord: den svenska debatten kring diskriminering saknar konsekvens. Hade Filip och Fredrik kunnat göra "Jönssonligan" i irakisk eller nigeriansk tappning? Jag skulle inte tro det.

Hur vill vi ha det? Ska vi vara varligare mot nationaliteter som har starka lobbygrupper i Sverige och som riskerar att göra revolt, ska vi sluta skämta över huvud taget eller ska vi vara konsekventa och sparka åt alla håll?

Nu till pudelns kärna. Problemet med de svenska populärkulturella skildringarna av Indien är inte att alla heter Kumar, käkar curry och tjusar ormar. Problemet är att det knappt finns några motbilder.

Var är de sympatiska, eller alternativa, skildringarna av Indien? Jag har letat mig fördärvad och har inte funnit mycket mer än adoptionsfilmen "Bombay Dreams" från 2004, Carl-Johan Vallgrens debutroman "Nomaderna" från 1987 och Zac O'Yeahs böcker om landet.

I dag fyller Indien 65. Det är hög tid att skildra fler sidor av detta land. Som är lika stort som en tredjedel av USA och som har en halv miljard fler invånare än Europa.

Filip och Fredriks "Jönssonligan på Bollorca"

Povel Ramels "Ittma Hohah"

Patrik Lundberg
patrik.lundberg@hd.se 042-489 93 56