Den underbara vardagen

”Underbart är kort.” Det låter som något en pessimistisk släkting skulle kunna säga. I all välmening, med handen på din axel.

Men TV4 är bokstavlig i sin tolkning – serien ”Underbart är kort” handlar helt enkelt om kortväxta människor i dagens Sverige.

Den positiva titeln stämmer också bra in på första avsnittet. Jag sitter och väntar på att något dramatiskt ska hända, någon som slåss mot samhällets fördomar eller någon som övervinner ett omöjligt hinder. Men inget sådant inträffar. Det mesta kretsar kring vardagsbestyr:
Frida har precis börjat gymnasiet och drömmer om att flytta till USA.
Småbarnsföräldern Helen anordnar ett födelsedagskalas.
Peter tränar gitarr i replokalen och tar hand om sin dotter varannan vecka.

Det är raka och personliga porträtt där huvudpersonernas längd snabbt försvinner ur fokus. Det är såklart bra nog. Men är det samma sak som att det är bra teve?

Jag tänker tillbaka på en skrivkurs jag ledde i våras. Deltagarna var personer med olika funktionsnedsättningar och en av dem myntade begreppet ”elithandikappad”. Det är ofta de ”duktiga” funktionsnedsatta som syns på teve, som ska bevisa att de är som alla andra genom att korsa en öken eller bestiga ett berg. Inget fel i sig – men övermänskligheten är svår att identifiera sig med. Själva ville kursdeltagarna skriva och berätta om vardagen, de små bekymren.

Tyvärr är det vardagligheten som till en början gör mig kluven till ”Underbart är kort”. Efter en kvart när jag glömt bort att huvudpersonerna är kortare än allmänheten, så blir jag lite uttråkad. Vad ska de resterande sju avsnitten handla om?

Samtidigt finns det en rad program som inte handlar om särskilt exalterande saker – någon rör runt i en gryta och pratar strunt med en kändis – så varför inte följa ett gäng människor i vardagen?

Så, för att svara på min egen fråga: Ja, det här är otroligt bra teve. Teve att identifiera sig med.

Efter bara ett avsnitt är det som att jag känner Frida, Helen och Peter. Inte på det sättet som jag ”känner” Hollywoodfruarna eller andra dokussåpadeltagare som mest visas upp som cirkusdjur i manegen. Nej, det känns som att jag skulle vilja hälsa på dem på stan. Fråga hur det gick med USA-planerna och barnkalaset.

Säga ”hejdå, vi ses snart igen”. Och det gör vi ju, redan nästa vecka.

Anna Thulin