Djupdyk i filterkulturen

Repriserad goja. Det ligger något spännande i det. Sett avsnittet tre gånger, men fortfarande en viss spänning. Knäpper på det en fjärde gång, kanske är jag dum. Men likt en idisslande ko på bete maler jag tv-serier efter tv-serier. ”Friends” och ”Sex And The City” ungefär så länge jag kan minnas. Och så i måndags avsnitt 12 säsong 8 ”CSI New York” (Kanal 5). Tredje gången. Amerikanskt och pampigt. Stelopererade kriminaltekniker som aldrig äter eller sover. Snabba scener, blodiga scener, påkostade scener. Jag med stora ögon och högt bultande hjärta. I stunden för lite verklighetsuppfattning och för mycket övertygelse.

Och så New York såklart. För det är där ni placerar mig och majoriteten av alla serieälskande övre ynglingar födda 1986. Fostrade i den amerikanska filterkulturen där huvudrollsinnehavarna framstår som oövervinnlig perfektion jämfört med den gyttjiga värld de lever i. En krönika i veckan genererar åtta inköpta 5000-kronors skor, ett mord löser man på en timme och ensamtid är inget som ingen behöver med fem goda vänner ständigt surrande i örat. Vi får det vi vill ha. Inga konstiga överraskningar som obekväma finnar eller främmande språk. Bara rätt och slätt. Det är väl klart att man är lite påverkad.

Och när översiktsbilderna av Manhattan öppnar programmet svider det till i hjärtat av förväntan. För det är just där jag spenderar hösten i år. Det är där jag upplever repriserna i egen person och tar på det som en liten aning har bidragit till den jag är i dag. Och jag ska knarka radioprogram och tv-serier att rehabilitering i närmast kommer att vara omöjlig. Jag ska duscha och sen hoppa ner i den där gyttjan för att uppleva. Och så återkommer jag med en rapport i september om var, när och hur mycket. Och ni får gärna höra av er om vad.

Samina Ul Alam Lindström