Gunde håller än

När jag var tio år kom Gunde Svan in i mitt liv. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att titta på skidåkning, så det var då jag förstod att han existerade. Han hade Agneta Sjödin med sig och nu förstår ni vad jag pratar om.

Aldrig mer skulle Sverige bli sig likt. Medan vi käkade dillchips och kollade på människor i ormburar tog Gunde över världen. Barnkalas, trädgårdsfester och gymnastiksalar förvandlades till fort och vi till fångar på det. Och snart var det svensexornas, möhippornas, personalfesternas och kickoffdagarnas tur att fånga nycklar på nyinrättade äventyrsfort i gamla vattentorn. Jag undrar vilket annat program som har satt sådant bestående avtryck på riket.

Sista avsnittet av förra säsongen sågs av drygt en miljon tittare. "Robinson", en annan seglivad tv-koloss från -97, hade ett par hundra tusen färre tittare samma vecka. Och det var bara "Skavlan", "Bonde söker fru", "Moraeus med mera" och "Doobidoo" som hade fler.

För att vara ett tv-program som i stort sett bär samma skägg som från början är det imponerande.

Jag har inte tittat på flera år, rädd för att det skulle kännas förlegat. Men faktum är att det känns betydligt mindre dammigt än det borde. Kanske säger det mer om konkurrensen på lek-tv-fronten än om något annat.

De senaste årens försök, bland annat "Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show" och "Wipeout", känns som misslyckade experiment som rymt från tv-laboratoriet av misstag. Vad är det som gör det så svårt att få till lite glädje och spänning? Varför blir det så töntigt?

Jag tror att hemligheten ligger i enkelheten. "Fångarna på fortet" utger sig inte för att vara något annat än vad det är. Andra försök är ofta hysteriska och förnedrande och har tävlingsmoment som är oengagerande. Och dessa programledare som gör sitt bästa för att hetsa fram en spänning som inte finns. Därför står sig fortet än.

Som sagt, Gunde kom in i mitt liv när jag var tio. Femton år senare, för några år sedan på en blå buss i en grannkommun till Stockholm, satt Fader Fouras längst fram. Det var stort. Stig Ossian Ericson dog som ni säkert vet i somras.

Patrik Pettersson