Hoppas SVT får mer pengar

Jag gillar Public service-kommitténs förslag att slopa radio- och tv-avgiften och ersätta den med en skatt från och med 2014. Tvärtemot skeptikerna, som befarar ett minskat oberoende, tror jag att en modernare finansieringsmodell kan stärka public service. Dessutom behöver de 12 procent som licensskolkar i dag inte längre riskera att få en snigel på ögat.

När det förra sommaren stod klart att SVT gått miste om rättigheterna att sända OS 2014 och 2016, skrev jag en krönika. I denna framhöll jag att jag gärna betalat en betydligt högre tv-avgift för att se OS och andra stora idrottsevenemang i SVT. Går förslaget igenom tyder mycket på att jag får betala mer än vad jag gör i dag. Och med tanke på dagens public service-utbud är det definitivt värt det.

Min förhoppning är att ett skrotande av Radiotjänst i Kiruna och ett införande tv-skatt ska leda till att SVT får mer pengar att röra sig med. Jag förstår att företrädare för de kommersiella kanalerna fruktar en sådan utveckling, men jag har svårt att tycka synd om dem.
Värsta konkurrenten, TV4, har inte direkt rosat tv-marknaden på sistone. ”Idol”-förlängningen ”X factor” känns till exempel som ett fiasko i vardande redan efter två avsnitt.
Om Filip & Fredrik gått över till SVT hade mitt behov av de kommersiella kanalerna varit nästintill obefintligt. I alla fall om man tittar på inhemska produktioner, bortom sport.

Men även solen har sina fläckar. Som ”Min sanning”. Grundtanken bakom programmet är annars sympatisk, en timslång intervju med en känd svensk som får ge sin version av ett intressant skeende.
Problemet är inte programledaren Cecilia Bodström, som är en kompetent intervjuare och frågeställare, inte heller det överdrivet lekfulla kameraarbetet, utan valet av gäster. Som Jan Guillou i förra veckans säsongspremiär.
Hur tänkte man där? Att han får hålla låda i en timme, samtidigt som han släpper en ny bok och den senaste ”Hamilton”-filmen har premiär, känns inte direkt public service. Sedan är det ju inte direkt så att Guillou har förnekats att berätta sin sanning tidigare.
I går gavs Maud Olofsson chansen att frisera sitt eftermäle. Hon gjorde sitt bästa, men lyckades inte övertyga mig. Framöver väntar Gudrun Schyman, Robert Aschberg och Jan Myrdal. Knappast några exklusiva sanningssägare.

Magnus Ransheim