Här är framtidens författare

I över ett kvarts sekel har Fridhems folkhögskola fostrat prisbelönta författare. Nöjesredaktionen åkte dit i jakt på deras framgångsrecept.

Det är förmiddag i Svalöv. På gatorna syns inga människor, så när som på ett par byggarbetare. Men i skrivarsalen på Fridhems folkhögskola händer det saker. Det är förstaårseleverna på skrivarlinjen som har lektion.

De diskuterar boken "Pölsan" av Torgny Lindgren.

– Det farligaste man kan göra är att låta alla karaktärer prata likadant.

Orden kommer från Anne Olsson. Hon om någon borde veta. I 35 år har hon arbetat som lärare på Fridhems folkhögskola. Nu leder hon skrivarlinjen tillsammans med Paul Ström.

– Jag var med och startade skrivarlinjen för 26 år sedan. Från början hade jag svenska, engelska och gymnastik. Vi hade veckokurser i skrivande på somrarna. Sedan startade vi den här skrivarkursen, berättar hon.

Första året handlar främst om att öva. Det börjar i poesins värld och slutar med prosa.

– Vi ska testa så mycket som möjligt. Nu under de första veckorna har vi uppvärmningspass för att skapa tillit i gruppen och god stämning, säger Anne Olsson.

Klassen består av 15 personer. Mycket tyder på att någon i rummet kommer att debutera som författare. Sedan starten på 1980-talet har över 80 verk publicerats av elever från skrivarlinjen.

I bokbranschen talas det om alla talangerna på Fridhem. Anne Olsson ser det inte så.

– Talang räcker inte. Man måste sitta på ändan så länge att man får ur sig ett manus. Det kräver så ofantligt mycket mer än talang. Det är hårt jobb.

Att övning ger färdighet är ingen nyhet. Så vad är det som gör att Fridhems elever klarar sig så bra?

Vi talar med några av eleverna. Rebecka Örtegren har flyttat hit från Umeå. Hon gillar att skriva, men har inte som definitivt mål att ge ut en bok.

– Innan jag sökte hit satt jag och skrev för mig själv, läste texterna och nickade lite instämmande. Sen när jag kom hit var jag tvungen att visa det för andra, säger hon.

Rebecka Örtegren pratar om textsamtalen. Själv tycker hon att det är "den stora utbildningsmotorn". Varje vecka får eleverna en skrivuppgift. Måndagen efter träffas de i grupper om fem, med en handledare, och pratar om varandras texter.

De har en speciell metod för samtalen. Den vars text dissekeras får inte opponera sig, utan får bara lyssna och anteckna.

– Annars hamnar man i en försvarsställning direkt. Textsamtalen är kärnan i utbildningen. De är något av en genväg till skrivandet, säger Anne Olsson.

Eleven Henrik Granlid håller med.

– Responsgrupperna är väldigt bra. Utbildningen har färre föreläsningar och fler skrivövningar. Man sitter och skriver, skriver och skriver.

Henrik Granlid berättar att hans namn brukar förväxlas med en viss Björn Ranelid.

– Ofta brukar jag få heta "Granelid", säger han och skrattar.

Förutom skrivarintresset delar han inte så många likheter med sin nästan-namne. Eller, nja. Hans självföretroende är det inget fel på. Så här beskriver han sitt bokprojekt:

– Det är en barnbok i samma stil som "Mio min mio", tycker jag. Folk som har läst den säger att den påminner mer om "Den oändliga historien" eller "Momo eller Kampen om tiden".

Patrik Lundberg
patrik.lundberg@hd.se 042-489 93 56