Där hiphop lever

”You never thought that hiphop would take it this far” den klassiska Biggie Smalls-låten bryts för reklam. Korvförsäljarens något avdankade radio sprakar till. Han lutar huvudet i händerna över den jättelika metallkonstruktionen på hjul och hoppar skamset till varje gång han kommer på sig själv att somna.

Välkommen till Bedford-Stuyvesant, Brooklyn. Och till ett New York bortom höga byggnader, kaffekedjor och frihetsgudinnor. Här pratar indiern i närbutiken spanska precis som kinesen, jamaicanen och den vilsna turisten med allvädersskor. President Barack Obama är nästbäst efter Gud och hiphop är ingenting du diggar utan någonting du är. Den urbana kulturen är ett signifikant tecken för plättarna utanför Manhattan och hiphopbaserade radiostationen ”HOT 97” (WQHT 97,1) är den du hör när du flänger runt bland restauranger och butiker. Det är även den kanal som de flesta ganska självklart nämner när jag frågar vad de lyssnar på. En gammal veteran som redan under tidigt 90-tal gick från att spela dansmusik till att enbart spela hiphop. Då var den helt unik i sitt slag och många hiphopgurus föddes i samarbete med rörelsen. Tilliten finns fortfarande kvar idag och jag hör den i rösterna.

Men jag ska akta mig för att bli stereotypisk och romantisera ett gammalt miljonprogramsområde. Det är dock svårt att inte bli romantisk när buffliga SUV:s brummar förbi med hög musik och känslan som bubblar i alla drömmare som går runt på gatan, övar sin rutin och väntar på ett erkännande. Förnimmelsen av kvarterets hopp. Den som egentligen inte går att ta på och nästan är omöjlig att förstå om man inte själv är där.

Tankarna flyger genom huvudet när jag står längst upp i ett femvåningshus och skymtar ett upplyst Manhattan genom ett myggnät. Det känns långt borta. Allra minst för mig som egentligen bor där. En plats dit många vill åka till för att lyckas men som ofta förblir en hålig siluett.

Det är där hiphop ska gå från dröm till verklighet. Och från gata till scen.

Samina Ul Alam Lindström