Jag vill bo i "Solsidan"

Rent ekonomiskt är det mitt mål i livet att tillhöra den övre medelklassen. Alltså, jag hade inte haft något emot att bli snuskigt rik men någonstans vet jag att det inte kommer hända. Inte förrän jag slutar plugga litteraturvetenskap och inleder en karriär som riskkapitalist.

Mer realistiskt skulle jag vilja ha exakt lika mycket pengar som Fredde och Mickan, det rika paret i TV4:s ”Solsidan”. Kanske skulle jag inte vilja jobba så mycket som Johan Rheborgs karaktär ibland verkar göra, men jag hade inte tackat nej till att vara hemmapappa eller troféman till någon lyckad egenföretagare. Jag hade gärna bott i den där RUT-städade villan, grillat på gasolgrill och renoverat trots att det inte behövs.

Ärligt talat. Jag vet att ”Solsidan” utger sig för att parodiera den där miljön. Men jag undrar om seriens succé inte delvis kan förklaras med vanlig avundsjuka, med att många av oss, utan att riktigt våga erkänna det, någonstans gillar det där livet.

Den breda medelklassen känner igen sig i parmiddagarna, inredningsproblemen och de futtiga grälen. Samtidigt är livet i ”Solsidans” Saltsjöbaden lite lyxigare än vad de flesta har råd med på riktigt. Vi skrattar åt karaktärernas extrema fixering vid yta och konsumtion men skrattet kan inte dölja att vi gärna hade haft råd att köpa de där prylarna själva.

Som satir är ”Solsidan” snäll. För snäll, skulle jag säga. Manusförfattarna, som är långt skickligare än de allra flesta i svensk tv, sticker gärna in elaka detaljer men aktar sig för att ge humorn politisk potential. Det privilegierade liv serien driver med blir ofta inte mer än en gullig fond för harmlös situationskomedi.

I nya säsongens andra avsnitt letar Felix Herngren och Mia Skäringer efter dagis åt sin unge. De hittar ett ställe som är perfekt bortsett från detaljen att de vuxna kallar barnen ”hen” och sjunger ”en sockerbagare hen bor i staden”. För en sekund är serien nära något farligt, något laddat och politiskt, något som faktiskt debatteras. Men tyvärr vänder de i dörren till det politiska rummet, de kikar in men tar aldrig steget över tröskeln. Paret hittar ett annat dagis och sen är det inte mer med det.

Hunden visar tänderna men vet bättre än att bita den hand som föder den.

Hannes Grönberg