Gasen i botten

Vi åker med en taxi i Vietnam. Sekunderna dras ut som en ljudvåg, för att slutligen pressas samman i allt högre hastighet tills bara en explosion återstår när ljudvallen sprängs. Det underliga är att jag ser ljudvågen som en bild framför mig, en veckad linje på ett vitt papper. Jag ser palmen som står bakom lyktstolpen som står i vägrefugen, som vi kör in i med en hastighet av sjuttio till åttio kilometer i timmen. Jag försöker bromsa genom att pressa fötterna mot bilgolvet i baksätet. Jag hinner tänka: Nu dödar vi en människa. Men vi dödar ingen. Föraren hinner väja för kvinnan på motorcykel, och taxin krockar i vägrefugen.

Allt jag ser är vitt ljus. Din tumme och handled är knäckta. Föraren stapplar ut i chock. Folk dras som en bisvärm till olycksplatsen för att erbjuda luktsalt och föreslå att vi anlitar deras taxibolag till den resterande sträckan. Slutligen skjutsas vi till ett sjukhus i närheten. Tydligast minns jag den mintgröna färgen på väggarna. Mintgrönt måste vara universellt för sjukhusväggar. Men varför, för sin sövande eller uppiggande effekt?

Jag har undvikit att köra bil sen dess. I går, elva månader senare, ser jag webbserien ”Motorsystrar” på SVTplay. Jag gör det för att utmana mig själv, för att avsnitten är så korta och för att motorsystrarna verkar så coola. Kan man vinna tillbaka den där självsäkerheten? Kan ett tv-program få panikkänslan att släppa?

Ångesten rinner av mig i samma stund som Erika och Emelie Kitana börjar prata. De är så passionerade i farten, kromen och allt det högoktaniga att jag inte kan låta bli att dras med. En rak och rolig guide till den för mig obegripliga motorvärlden.

I veckans två första 15-minuters-avsnitt hinner systrarna beta av lowriders, ökenrally, folkrace, formula offroad (en bilsport som går ut på att köra uppför lodräta sandvägar) och hovrande helikoptrar. Plus en scen som hämtad från ”Death proof” eller en musikvideo av M.I.A. – Erika Söderman klättrar upp på bilen när den kör på två hjul.

Till nästa säsong har jag bara ett önskemål: Låt avsnitten vara dubbelt så långa, med mer utrymme för personerna bakom ratten/styret och kulturen kring fordonen. Mindre flams och mer initierade frågor. Och för sådana räddhågsna harar som jag, förklara farorna men låt dem inte ta över.

Att filma när en bil voltar och föraren kliver ut oberörd är inte trovärdigt, hur cool och förberedd man än må vara.

Anna Thulin