"Alla barn vill kunna något"

"Kolla vad jag kan!" ropar Våffelteaterns skådespelare. Förskolebarnen i publiken ska våga tro på sig själva. "Varje föreställning lever sitt eget liv", säger regissören Minna Krook på Helsingborgs stadsteater.

Det luktar gott i Storans foajé. I hörnan till höger gräddar Nikita Svensson våfflor. Till tonerna av "Våffelsången" ska den unga publiken ledas nedför trappan till garderoberna. Där finns det en mysig grotta med kuddar. Femtio besökare per gång får se när de vitklädda skådespelarna visar sina bästa trix och färdigheter. Temat är ju "Kolla vad jag kan!".

Minna Krook är koreograf, regissör och dansare. Hon fick förra året i uppdrag av dåvarande teaterchefen Karl Dunér att skapa en våffelteater anpassad till förskolorna. Resultat blev "När jag var så liten som du". Den fantasieggande föreställningen gav mersmak, precis som våfflorna med sylt och grädde.

Fyra olika barnföreställningar av henne uppförs i höst i Kameron i Polen, i New York och Washington DC, i Paris. Snart är det premiär för hennes andra uppsättning på Helsingborgs stadsteater.

– Vi vet vart vi ska, men söker vägen dit, säger Minna Krook.

Skådespelarna och regissören leker sig fram. Detaljerna är inte klara. Man hämtar idéer ur minnen av sin egen barndom och från vuxenvärldens partytrix. Att knyta skosnörena blir en berättelse om två kaniner som skuttar runt ett träd. Sedan står en skådespelare på huvudet och en annan buktalar med liten röst. De upptäcker att alla tre kan vifta på öronen.

– Kolla vad jag kan! ropar de till varandra, och den tänkta publiken.

En publik som inte artigt sitter tyst, om det blir tråkigt. Det gäller att hela tiden leverera och vara med till hundra procent.

– Det krävs en oerhört intensiv närvaro på scenen, säger Minna Krook.

Föreställningen bygger på insikten att barn är nyfikna. De lär sig otroligt snabbt, och de vill visa vad de kan. Är man tre, fyra, fem eller sex år är man väldigt vetgirig. Barn undrar över hur saker fungerar, men kan också tycka att de ingenting begriper. Därför finns "ensamön". Där kan man dra sig undan, peppas att dansa som Michael Jackson. Eller vifta på öronen.

– Alla vill ju kunna något, förklarar Minna Krook.

– Barn är som jättekänsliga blommor. Alla kräver lika stor uppmärksamhet.

Förskolebarn förstår att på teatern tittar man på eller agerar.

– Jag gör även föreställningar för barn som är sex månader. Där använder jag ljud, rörelser och sång.

Men hon begränsar sig inte till barn.

– Jag skapar teater för alla åldrar. Jag har gjort en föreställning om vänskap för 70-plussare, med 85-åringar som referenspublik. I mitt huvud är det inte stor skillnad på barn eller vuxna.

Serveras det ett tredje våffejärn 2013?

– Det hoppas jag, men då med någon annan regissör. Jag kommer gärna och tittar!

Göran Holmquist