Försyndelser i tv-polisfabriken

Vi måste prata om svenska polisserier. Vi kan inte gå omkring och låtsas som om det här inte är ett problem medan förråden på våra största tv-kanaler ständigt fylls på. Mitt senaste skakande möte med svenska tv-poliser är serien som går på söndagar, de två första avsnitten som går under titeln ”Ont blod”.

Arne Dahl-böckerna som serien baseras på är habila polisromaner. Jag har läst några stycken, de är typiska genreböcker vars intriger utgår från kriminalitet som ligger i tiden.
Men från bok till tv hinner mycket hända. Som till exempel att manuset hanteras av två av de värsta syndarna i den svenska tv-polisfabriken.
Åtgärd 1: Utfärda en lag som gör det omöjligt för Cilla och Rolf Börjlind att skriva fler manus till polisserier. Den här duon har mejslat ut en formel som de följer slaviskt och resultatet är att allt ser likadant ut.
”Ont blod” är inget undantag. Redan mycket tidigt planteras en ledtråd som blir besvärande tydlig för oss tittare. Nu är A-gruppens poliser betydligt mer trögtänkta varför vi tillsammans får suga på karamellen under nästa tre timmar.
För att temat ska bli så t-y-d-l-i-g-t som möjligt planteras givetvis liknande problematik hos samtliga huvudpersoner. Samtidigt. Det blir med andra ord ö-v-e-r-t-y-d-l-i-g-t. Att replikerna dessutom är uthamrade med köttyxa och storyn har hål lika avgrundsdjupa som Marianergraven goes without saying.

Åtgärd 2: Kasta alla teatermanér åt sidan. Irene Lindh är säkert en duglig teaterskådespelare. Men grundregeln när man spelar tv-polis är att det inte går att agera som man vore på Norrköpings stadsteater med en uppsättning av ”Lång dags färd mot natt”.
Hennes sätt att hojta ”Vi har fått ett akut larm från New York. Vi måste till Arlanda. Fort som fan!” kommer att hemsöka mig länge.
Att sen Sveriges mest överskattade skådis, Shanti Roney, som vanligt agerar Shanti Roney är inte mycket att säga om. Jag gissar att regissören Mani Maseratt tyvärr gett Roney fria händer och då får man skådespelarinsatser därefter. Överhuvudtaget är regin slapp och tråkig. Maseratt väljer alla de enkla lösningarna.
Den svenska polisserieproblematiken blir dessutom extra tydlig när man som jag samtidigt följer säsong tre av danska ”Brottet”. Som att gå från korpen till Champions League.

Stefan Lindqvist