Cohen frälste Sofiero
Leonard Cohen kommer in på Sofieros scen och möts av publikens jubel. Den tunne mannen i kriststrecksrandig kostym och fedora stannar till, tvekar som om den rena volymen av hyllningarna trycker honom tillbaka.
Bildmaterial
Gitarristen Bob Metzger, blåsaren Dino Soldo och gitarristen Javier Mas, tre stöttepelare i ett band som gav nytt liv åt Leonard Cohens låtar.oto:
Leonard Cohen, betyg: 4
Genre: Singer/Songwriter
Var: Sofiero
När: Torsdag 3 juli
Betyg: 4
HELSINGBORG. Sedan drar han efter andan, går fram till scenkanten och för första gången av många under kvällen lyfter han artigt på hatten.
Hans rygg är lite böjd, som av vikten av hans egen myt, men när han ler glatt överraskat åt ett mottagande som måste vara nästan överväldigande verkar han liksom frigöra sig från förväntningar om svårtillgänglighet och upphöjd andlighet. Inledningen på "Dance me to the end of love" rinner mjukt ur högtalarna, Cohen sätter tillbaka hatten på det grå håret och sjunger "Dance me to your beauty with a burning violin" medan ett nästan fullsatt Sofiero vaggar extatiskt nedanför.
Det märks att tiden har gått. Cohens röst, aldrig musikvärldens bästa, svajar betänkligt och tajmingen är inte felfri. "Everybody knows" görs i en stelt accentuerad tangotakt där den snart 74-årige kanadensaren glider hjälplöst runt bland rytm och toner innan den underbara kören med mångåriga medarbetaren Sharon Robinson i spetsen och hans egen charm räddar honom. Med upphovsmannens och kanske ålderns rätt blir raden om "give me crack and anal sex" i "The future" till "give me crack and careless sex", en sent påkommen blyghet som lite tar udden av den apokalyptiska framtidsvisionen.
Men Cohens stora problem har alltid varit den ofta klena produktionen av hans låtar. Flera av 80-talsplattorna, som "I´m your man", har knäat under tyngden av mörka synthmattor. Dagens band, med Roscoe Beck som kapellmästare, har rensat bort mycket av det daterade elektroniska soundet och ersatt det med ett fräscht analogt. Javier Mas akustiska stränginstrument har en framträdande plats men det är Neil Larsens undersköna Hammond B3:a och de tre kvinnorna i kören som ger Cohens låtar en sjäfullare, mer gospelartad framtoning. På Sofiero tar återerövrar Leonard Cohen sitt material från coverartister som Katie Melua och Suzanne Vega. Och även om Jeff Buckleys version av "Hallelujah" är svårslagen blir Cohens orgeldränkta euforiska rendering på Sofiero väldigt svårglömd. "Suzanne", andra låten efter pausen, är avskalad inpå det sköna skelettet och när en gungande "Take this walz" dediceras till vännen Göran Tunström får publiken en gemensam klump i halsen att svälja bort till den jublande valstakten.
Det inofficiella skälet till den stora återutgivningen av Cohens skivor och hans första turne på femton år är att hans manager Kelley Lynch under 90-talet förskingrade fem miljoner dollar ur hans pensionsfond. Det låter inte alldeles troligt, bara royalties för "Hallelujah" borde kunna hålla en anspråkslös buddhist flytande många liv. Men skälet är egentligen ointressant. På Sofiero visade Cohen att han fortfarande är en i högsta grad levande artist. Och var det en förskingring som ligger bakom hans besök får man nästan hoppas att Cohens svårfångade gud kan förlåta en förskingrare.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus