De' e' det här du kallar helkväll
"Same procedure as last year, Lasse?" "Same procedure as every year."
Bildmaterial
Linda Bengtzing är en röststark energikick.
Allt ljus på Lasse Holm och hans musikaliska knakelibrak-kalas. Regnet kunde inte förstöra den första konserten av tre i Båstad.
Måns Zelmerlöw är den unge charmören som tänder publiken.
Thomas Petersson tar fram det grova artilleriet.
Linda Bengtzing.
Diggiloo
Tennisstadion, Båstad
Fredag 18 juli
Betyg: 3
+ Äkta publikfrieri
- Longörer adderar en halvtimme
KONSERT. Nä, inte riktigt. Förra året hade artisterna solen i ögonen vid Båstadspremiären. I fredags hade publiken regnet i ögonen. Men i övrigt upprepades det framgångsrika upplägget.
När kvällens värd Lasse Holm iförd blommig t-shirt gjorde entré klockan 19 stack solen fram. Det blev enda gången. Medan artistkavalkaden i högt tempo och med gott humör drog igenom hans showstoppers – som "E' de' det här du kallar kärlek" – mulnade det ovanför scenen.
Linda Bengtzing är precis som förra året ett snällsexigt krutpaket som bränner av vokala kaskader ("Black velvet"). I sång och framträdande svarar Måns Zelmerlöw för herrsidans stil och elegans ("Et maintenant").
— Måns är bäst, honom kan jag inte vara utan! sa en tjej.
Kvällens favorit hade snudd på hemmaplan, och halva inne.
Vulgär metafor? Då hörde du inte vitsarna och monologerna levererade av Nanne Grönwall, Lotta Engberg och Thomas Petersson!
— Vilken flabb han har! kikande ett par damer i sina bästa år åt hallänningen.
Här finns till och med musik under bältet med pianosolo av typen annorlunda pekfingervals, som måste ses för att tros. Det fattas bara en dänga ur klassikern "Bordellmammas visor".
Jag hade nog kunnat vara utan Nannes hemorrojder och Peterssons rövrensningar, men så hade jag ju inte heller styrkt mig i förväg. Jag var torrlagd men blöt, där andra satt fuktade men torra i regnställ.
Det får skrivas på svenskens härdade sommarkonto att stämningen visserligen dämpades, men inte dränktes under det intensiva skyfallet. Då såg det inbyltade publikhavet ut som en gigantisk installation av pastellfärgade sopsäckar. Samtidigt som det var sol och plymer på scenen.
— Vad gör lite regn när vi har så trevligt! utropade Lasse Holm.
Från förra året känner vi igen flera artister i soffgruppen till vänster, liksom uppradandet av musiker i trappterrasser. Allt väl synligt på videoskärmarna som flankerar scenen.
Högt och lågt, allsång på Skansen och Las Vegas om vartannat, i en berg- och dalbana med tvära svängar. Denna levande jukebox är fullmatad till förvirringens gräns, men så ska det ju vara. "Min soldat" möter "Fyra bugg och en Coca Cola" med samma självklarhet som en ansträngt högtidlig deklamation om vår jord och miljö övergår i kiss- och bajsbuskis.
Ljudet var bra, även om stråkarna med The Scandinavian strings drunknade i de tyngsta ljudkaskaderna. Samspelet med publiken var proffsigt otvunget. Ett fullsatt stadion applåderade och jublade tacksamt. Herrar Stefan och Göran hämtades ur publikhavet upp på scenen där de plockade mer stil- än sångpoäng i charader. Stefans vokala insats i "Pärleporten" var inte att leka med ...
Men det segar och sackar ibland. Som när Stefan & Kim beger sig till vildaste västern. Snacka om att "guldet blev till sand".
Mot slutet vek regnet undan. Finalrejset består av idel ädel publiktillvänd röjarpop, från "Mamma Mia" till givna "Diggi-loo, Diggi-ley". Vid finalens "Allt ljus på mig" var tennisstadion ett böljande hav av soliga Diggiloo-diggare.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus