Politiskt REM intog Parken
Betyg 4
REM
Parken, Köpenhamn
Lördagen 6 september 2008
ROCK/POP
Konsert. Det är lika bra att erkänna det direkt. REM är ett av de viktigaste banden i mitt liv, åtminstone var de det fram till skivan ”Up” för tio år sedan. Därför känns det lite som att recensera en av sina föräldrar när de denna lördagkväll spelar på FC Köpenhamns hemmaarena Parken.
REM 2008 är skitigare, skränigare och stökigare än någonsin. Ett frustande rockmonster. 48-årige sångaren Michael Stipe åmar sig, spritter, dansar frenetiskt och älskar sitt jobb.
Basisten Mike Mills har cowboyhatt och ett svart linne på sig. Kanske för att smälta in till fullo när han får sjunga ledsång i gamla countrypastischen ”(Don’t go back to) Rockville”.
‑Michael Stipe sa nyligen någonting i stil med ”att det är lätt att skriva texter när ens regering är åt helvete”. Och det är just här som REM har tagit steget ända ut. Den politiska medvetenheten har aldrig varit mer unison.
Gruppen har alltid gjort arga kontrapolitiska rocklåtar, men på Parkenkonserten blir det extra tydligt. De plockar upp de allra mest politiskt laddade låtarna från karriären och smälter ihop dem med de nya. Sexton år gamla ”Ignoreland” passar perfekt in i sammanhanget. Då var måltavlan George Bush den äldre, i dag är det hans son.
Michael Stipe kramar mikrofonen hårt med båda händerna för att visa att det är allvar och att hatet kommer långt inifrån.
Men REM är också ett band som har gjort några av de senaste 30 årens starkaste ballader. I Kurt Cobain-hyllningen ”Let me in” samlas hela bandet kring orgeln och omvandlar låten till en svidande vacker lägereldsvisa.
I ”Electrolite” ber Michael Stipe publiken sträcka upp sina mobiler i luften och låten blir en bitterljuv mässa för vad sångaren kallar ”Los Angeles, the most fucked-up place in the world”.
I favoriten ”Country feedback” med sitt skilsmässotema sätter sig Michael Stipe med ryggen mot publiken och beundrar Peter Bucks snirkliga gitarrsolo. Han blir en av oss, ett fan.
Den plikttrogna avslutningen med ”Losing my religion”, ”It’s the end of the world” och ”Man on the moon” kan bandet numera göra i sömnen, men konsekvens är aldrig att förkasta när låttrion ser ut på det viset.
Jag kan bara konstatera att det här inte är slutet på REM som jag ser det. Tack vänner, jag älskar er fortfarande ganska mycket.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus