Nostalgikick med stort hjärta
När det i diverse sammanhang röstas om bästa live-plattan någonsin brukar Thin Lizzys ”Live and dangerous” från 1978 finnas med bland topp 10. Detta trots diskussioner om hur mycket som är live, och hur mycket som är pålagt efteråt.
Live And Dangerous
A tribute to Thin Lizzy
The Tivoli, Helsingborg
Lördag 27 september
Rock 4
KONSERT.
Jag har till och med vänner som hävdar att det är den bästa rockplattan någonsin. I vissa stunder kan jag hålla med.
Den här kvällen på The Tivoli är en sådan stund. Nej, det är inte Thin Lizzy som står på scenen, det är fyra killar från Halmstad som till vardags hör hemma i Arch Enemy, Warehouse och Terror Pop. Men som de står där.
Det är sketen rock’n’roll, fläskiga Gibsongitarrer, distinkta Tama-trummor och i mitten Joen Enqvist som en lite blekare och mer välrakad Phil Lynott. Och herregud vad kul det är.
De första sex låtarna är ”Live and dangerous” rakt av, från ”Jailbreak” till ”Massacre”. Den för kvällen ganska långhåriga och läderjackiga publiken sjunger med i låtarna, knyter sina nävar, dansar, och det känns som vi var betydligt fler än drygt 200.
Vi ler förstås igenkännande när Enqvist droppar repliker från plattan, som ”I need a helping hand” och ”Oh, won’t you clap your hands for me”. Klart vi klappar.
Sa jag att det här var kul? Jag är förstås jävig i sammanhanget eftersom jag är en obotlig nostalgiker och Thin Lizzy-låtar får mig att minnas en tid när rocken var lite rockigare, lite mindre komplicerad och hade skivomslag som var tillräckligt stora och intressanta för att lusläsas på pojkrummet.
Nu kanske det låter som om jag tycker att hyllningskonserter alltid är lika med succé. Så är det inte, en sådan måste göras med kärlek, kompetens och glimten i ögat. Dessa kriterier uppfyller ”Live and dangerous” med råge.
Det gör inget att tvillinggitarrerna inte är lika synkade som om det vore Brian Robertson och Scott Gorham, att Enqvists röst inte har samma resonansbotten som Phil Lynotts eller att vissa låtar från plattan hoppas över. Det är så förbaskat tajt ändå, en nostalgikick med stort hjärta, förbannat bra ljud och… kul! Men det sa jag va?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus