Vedernikov vässade HSO
Mahlers första symfoni
Orkester: Helsingborgs Symfoniorkester
Dirigent: Alexander Vedernikov
Solist:
Plats: Helsingborgs Konserthus
Datum: Torsdag 6 november
Konsert. "Titanen" gjorde sitt intåg i Helsingborgs Konserthus på torsdagskvällen. Det vill säga Gustav Mahlers timslånga första symfoni i D-dur. Dessutom i den längre, första versionen med satsen "Blumine", som plockats bort i en reviderad version. Så vitt jag kan komma ihåg har ingen av Mahlers nio symfonier tidigare spelats i konserthuset. Därtill är Mahlers symfonier en för stor orkesterapparat. Däremot har HSO spelat Mahlersymfonier, när man jobbat med för tillfället sammanslagna orkestrar. För att spela Mahlers etta i sin första version krävs det dock bara en måttlig förstärkning av HSO, och den som fick leda denna förstärkta orkester var den ryske dirigenten Alexander Vedernikov, hämtad från Bolsjojteatern i Moskva.
Vad han har för erfarenhet av Mahler vet jag inte, men hans intentioner föreföll säkra, om än på gränsen till i långsammaste laget ibland. Men han höll prydligt styr på hela orkesterapparaten och ska ha en stor eloge för den djupdimension han åstadkom i orkestern, genom att skickligt kontrastera de olika orkestergrupperna mot varandra. Särskilt i första satsen som betecknas som "Langsam Schleppend". Ett tempo som Alexander Vedernikov verkligen tog fasta på.
"Blumine" förtrollade med sin lätta skönhet. I scherzosatsen släpptes orkestern lös, men med kraftfullt markerad rytmik och i den berömda sorgemarschen, baserad på "Broder Jakob", draperades konsertsalen formligen i molltonarten. Mycket suggestivt.
Så slutligen, den väldiga sista satsen, som ger skälet till tillnamnet "Titanen". Under Alexander Vedernikovs skenbart avspända ledning vässades orkestern, som tidigare under kvällen haft lite svårt att samla blecket, maximalt. Det klingade stort och fritt med imponerande toppar och undersköna dalar. Musiken flyttade hela konsertsalen till andra horisonter och andra tider, indunkade i bröstet av triumferande slagverk och rytmiskt briljerande pukor.
En upplevelse.
Tyvärr kan man inte säga detsamma om kvällens tidigare verk. En pekoralliknande orkestersvit av Willhelm Peterson-Berger, "Törnrossagan", som inte ens HSO kunde rädda.
Däremot inleddes konserten med skärpa och inlevelse i Olivier Messiaens "Les offrandes oubliées".
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus