Lundell och rösten
"Någon timme in i konserten är det som jag alltid föreställt mig att det
skulle vara. Ölkonsumtionen är hög, modeintresset lågt. Medelålderns män
lägger armarna om varandras axlar, tittar djupt in i varandras ögon och
kommunicerar ordlöst om Livet. " Läs Torgny Nilssons recension av
Ulf Lundells Sofierokonsert här.
Bildmaterial
Ulf Lundell
Sofiero, Helsingborg
30 juli
Genre: Rock
Betyg: 3
Konsert. Lundell bankar på sin vita Telecaster och pratsjunger med sin sönderslitna röst medan bandet med den ständige parhästen Janne Bark bankar fram "Sextisju, sextisju". Eftermiddagens svala regn har drivit bort och en allt rödare sol skiner på Sofieros grönska. Lundell verkar inte kunna komma över hur vackert det är, hur vackert slottet är, hur vackra vi knappt 3000 i publiken är. Det är en underbar kväll.
Inledningen är annars som att se en morgontrött tioåring vakna. Lundell kommer upp, hälsar enstavigt till oss och öppnar med titelspåret från förra årets "Omaha". Bark står till vänster med sin gitarr, Jens Frithiof till höger med sin och Lundell i mitten, med uppdragna axlar och neddragna mungipor. En avskalat hårdför version av den mardrömslika skilsmässoskildringen "Den vassa eggen" skakar om medan "Gammal nog" och eskapistiska "Hitza hitz" bara precis håller oss vakna. Men i den demagogiska "Folket bygger landet" vaknar propagandisten i Lundell till liv. Han plockar fram en megafon och skriker texten som en strejkledare på en barrikad. Bandet graviterar in mot Lundell som unga planeter mot en nyfödd sol och vi i publiken följer med dem. Allt blir tätare, närmare. I "En förlorad värld" börjar utrymmet på den gröna plastmattan framför scenen bli trångt och knutna nävar ovanför fransiga jeansjackeärmar skakas mot skyn.
Det blir aldrig något triumftåg. Att Lundell inte är någon vidare satiriker visar han i "Posörerna" och "Skaka på dom", en smaklös uppgörelse med "Fittsim"-debatten, dessutom bedövande trist med sitt klanglösa "I want candy"-riff. Även "Öppna landskap" är en besvikelse. En kväll som denna borde den alternativa nationalsången knäppas fram på en akustisk gitarr, inte döljas bakom atmosfäriska klaviaturljud.
Men avslutningen blir skön, "Hon gör mig galen", "Ryggen fri", "Gott att leva", "Baby om morgonen" och slutligen "Kär och galen" i versioner som matchar trädkronornas gungande.
De många kring 55 i publiken har hamnat i kläm mellan två av de mest högljudda och inflytelserika generationenerna i historien. Som unga blev de skittrötta på 40-talisternas trosvissa dogmatism. Som bara lite äldre stod de sedan främmande inför punkarnas nattsvarta nihilism. Det finns förmodligen få kommunister, anarkister eller feminister framför Sofieros scen, kanske inte heller så många direktörer. Det är nog mest vanligt folk, sådana man kanske inte hör så mycket av. Men sedan mitten på 70-talet har de haft en röst i Ulf Lundell. Och alla har rätt till en röst.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus