Timo Räisänens charm lyfter svaga låtar
Bildmaterial
Timo Räisänen
The Tivoli, Helsingborg
Lördag 10 april
Genre: Rock
Betyg: 3
Konsert. Timo Räisänen är bäst i slutet av låtarna, när ackord och melodier harvas om och om igen tills de bildar en massiv ljudvägg i ett stormande, lyckligt crescendo.
Ändå bjuder hans konsert på The Tivoli bara på en enda låt som helt bygger på denna sinnesstämning. Det är den tunga och anthem-lika rocklåten ”My valentine”, där dynamiken mellan ljust och mörkt, glatt och svårmodigt spelar huvudrollen. Man måste hålla med Timo Räisänen när han säger att det är den bästa låt han skrivit.
Varför ägnar sig sångaren då inte på heltid åt den här typen av musik? Min gissning är att han inte vill.
Den lätta pop som utgör resten av konserten passar bättre ihop med Timo Räisänens charmiga framtoning och med den rad framträdanden han gjort i folkkära teveprogram som ”Melodifestivalen” och ”Så ska det låta”. Det är också ett sound som känns snyggare och mer modernt.
På ett principiellt plan skulle man därför vilja be Timo Räisänen lägga rocken på hyllan och satsa fullt ut på att skriva mjuka poplåtar. Problemet är att han inte är särskilt bra på det.
På sin senaste skiva, ”The anatomy of Timo Räisänen”, lyckas han för första gången skapa en enhetlig och sammanhållen ljudbild, baserad på just souldoftande pop. Men han har inte mycket att fylla den med. Låtarna känns formellmässiga och går förbi utan att fastna.
Live blir musiken djupt beroende av sin upphovsmans närvaro. Med sin maniska energi och intagande glädje kan Timo Räisänen lyfta också sina torftigare låtar. Han har en röst som klarar sköra stunder ensam med gitarren lika bra som stora kraftrefränger och ett band som kan vara både svängigt och suggestivt.
Ändå är det den tyngre och mörkare Timo Räisänen som är bäst. Det är han som vräker ur sig tjuten i ”Fear no darkness, promised child” och lägger en mörk slöja över publiken med ”Bleeding”.
När det gäller charmerande råkraft är det hur som helst omöjligt att mäta sig med förbandet Babian. De kallar sin musik för ”ett antal ömsinta käftsmällar” och drar fram med en primalenergi som tvingar publiken att dansa. Med modern ironi och en fascination för en tid då rockbanden ännu inte hade dist på sina elgitarrer är de ett av Sveriges just nu bästa liveband.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus