Cohen är karl för sin hatt
Om konserten i Malmö arena blir Leonard Cohens sista på skånsk mark tog han farväl på bästa tänkbara sätt. Recensenten Magnus Ransheim är lyrisk efter den mer än tre timmar långa uppvisningen i pondus och smakfullhet.
Bildmaterial
Leonard Cohen sparade inte på sin tordönsröst under konserten i Malmö. Med stor inlevelse och magnetisk utstrålning förmedlade han sina mest slitstarka låtar.
"Visst, rösten har blivit mer sliten sedan Sofierobesöket för två år sedan, men det är en skavank som klär den i kritstrecksrandig kostym och hatt skrudade kanadensaren." Magnus Ransheim gillade vad han såg och hörde under Cohens konsert i Malmö.
Leonard Cohen
Malmö arena
Onsdag 4 augusti
Genre: Rock
Betyg: 5
Konsert. Hur många snart 76-åriga artister joggar upp på scenen för att mötas av en stående ovation? Hur många grånade gentlemen, födda året innan Elvis Presley, lockar år 2010 nästan 10 000 personer till en spelning i Skåne? Hur många är över huvud taget kapabla att framföra ett set med nästan 30 låtar, hämtade från fem decennier, under mer än tre timmar?
Frågor, frågor, frågor, men jag kan bara komma på ett svar just nu: Leonard Cohen. Hans konsert i Malmö arena imponerar på så många plan.
Visst, rösten har blivit mer sliten sedan Sofierobesöket för två år sedan, men det är en skavank som klär den i kritstrecksrandig kostym och hatt skrudade kanadensaren. Djupet i hans stämma ger dessutom en extra laddning åt hans mest dystopiska texter, i synnerhet de om annalkande död och en becksvart framtid.
”I know my days are few” och ”The present’s not that pleasant” sjunger han i nya ”The darkness”. Det är gåshudsframkallande. Och när han mullrar "löööv" i "Ain't no cure for love" framkallar han en smärre jordbävning.
Leonard Cohen var gammal och klok redan när han slog igenom i slutet av 60-talet. Mognaden och de poetiska texterna i kombination med att han utforskade ett eget musikaliskt universum gör det mesta av hans material tidlöst. Sprillans nya ”Born in chains” kan därför friktionsfritt följas av ”Chelsea hotel no 2” från 1974 och ”Anthem” från 1992 års ”The future”.
Från 1988 års "I'm your man" framförs sex av åtta spår, och versionerna överträffar de tidstypiskt överproducerade originalen. Den framgångsrika makeovern ska tillskrivas det spelskickliga bandet, som ledigt rör sig mellan blues, jazz, folk, soul och olika latinska inslag.
Neil Larsen smeker fram tonerna på sin Hammondorgel och virtuosen Javier Mas får flera möjligheter att excellera med olika stränginstrument.
Även resten av musikerna är centrala för den detaljrika helhetsbilden. För att inte tala om kören, där Leonard Cohens mångåriga samarbetspartner Sharon Robinson har en nyckelroll.
Grovt räknat domineras konsertens första halva av Cohens svarta sida. Med stor inlevelse och magnetisk utstrålning brottas han då med tro och tvivel.
Efter pausen regerar den obotlige romantikern, kvinnotjusaren om ni så vill, och världsmedborgaren. Huvudpersonen spelar synt under en avskalad ”Tower of song”, för att sedan hänga på sig en gitarr till ”Suzanne” och ”Sisters of mercy”.
Värdigt och smakfullt räcker inte för att beskriva framförandet, och med ”Hey, that’s no way to say goodbye” signalerar Cohen att det inte är över på långa vägar.
Extranumren blir lika många som de stående ovationerna från den till största delen kvinnliga publiken. Det verkar ta emot för Leonard Cohen att lämna oss, även om han gör ett seriöst försök med ”I tried to leave you”.
Tre och en halv timme tidigare förklarade han att han är osäker på om han kommer hit något mer och att det därför är viktigt att få ut så mycket som möjligt av kvällen. Det råder inget tvivel om att han menade vad han sa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus