Liten klang, stor musik
Göran Söllscher
Dunkers kulturhus
Tisdag 1 mars
Genre: Konsert
+ Det är en högtidsstund varje gång Göran Söllscher kommer hit.
- Även mästaren kan snubbla. Det gick väl fort i couranten i Bachs cellosvit.
Klassiskt. Konsertsalen på Dunkers kulturhus är inte den idealiska platsen för en gitarrafton. Det akustiska instrumentets spröda klang har problem med att fylla den ladulika lokalens stora luftrum. Men så förunderligt funtade är vi människor att vi kan fokusera på denna lilla klang att vi glömmer bort de susande fläktarna och stänger ute allt annat som eventuellt kan störa oss.
I alla fall om vi får hjälp av en så fantastisk musiker som Göran Söllscher. När han i tisdags kväll började spela inför ett välbesökt auditorium, undrade jag snabbt hur det här skulle gå. Så ynkliga lät de inledande tonerna. Men sedan försvann omvärlden och det enda som existerade var altgitarren och de sakta utmejslade tongångarna i John Dowlands melankoliska musik.
Göran Söllscher ger ett säreget intryck på scen. Han är nästan helt dold bakom den stora altgitarren och med halvt stängda ögon försvinner han in i sig själv. Trots sin drivna teknik är hans spel snarast försynt. Han stoltserar inte med sina snabba löpningar och läckra flageoletter, de bara sitter där i alla fall.
Sedan ligger inte allt han spelar lika bra till för honom. "Yesterday" har hörts i så många olika versioner att jag i varje fall har blivit mätt på alla utom Paul McCartneys egen. Söllschers version doftade för mycket av cocktailbar och hissmusik för min smak. Däremot satt både "Eleanor Rigby" och Here, There and Everywhere" som en smäck.
Programmet för kvällens konsert var föredömligt blandat. Beatles kompletterades med Dowland och Bach i den första halvan. Latinska tongångar, (Tarrega och Villa-Lobos) mot Nordeuropeiska (William Walton och Per-Olof Johnsson) i den andra. De förra är välbekanta och älskade standardnummer, medan de senare är mindre bekanta. Söllschers gamla lärares svit "Wermlandiana" är kanske inte musikhistoriens charmigaste folkmusikarrangemang, men den forne elevens tydliga kärlek till den var kompensation nog. Sedan kunde han nog ha gett oss alla fem av Waltons bagateller och inte bara två. Den första bagatellens hypnotiska vaggande fick fart på min nyfikenhet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus