Vivaldi i flygande fläng
Höga förväntningar kom på skam när Ensemble 1700 drog upp tempot. Fredrik Fischer recenserar lördagens Vivaldi-konsert på Dunkers.
Vivaldi: De fyra årstiderna
Ensemble 1700, kapellmästare: Göran Karlsson
Dunkers kulturhus
Lördag 17 september
Genre: Klassiskt
Konsert. Föregångna av pr-lovord i högan sky och därav följande lika uppskruvade förväntningar intog Ensemble 1700 Dunkers konsertsal höstens första riktiga ruggkväll. Denna orkester med femton musiker motsvarar vad historien lär oss att ett genomsnittligt furstehov (sakralt eller profant) i exempelvis dåtidens Tyskland eller, för kvällens omständigheter kanske mer relevant, Italien kunde ståta med. Detta bör noteras eftersom ensemblen lägger sig vinn om tidstrogenhet i allt från instrument till uttryck.
Här ska inte göras något inlägg i den infekterade debatt rörande tidstrogenhetens vara eller icke vara som den brittiske violinisten Nigel Kennedy inledde tidigare i år. Det tål dock att påpeka att om deras tolkning är i överensstämmelse med barockens ideal – vilket vi naturligtvis aldrig kan veta säkert – svängde det ordentligt om exempelvis vår svenske Johann Helmich Roman, vars verk de förevigat på en högeligen rekommendabel CD.
Tyvärr måste det rapporteras (återigen förutsatt att Ensemble 1700 återger en med dåtiden i detalj överensstämmande tolkning) att Vivaldi i och för sig spelades med energi och inlevelse, men att musikerna måste ha lidit under svår tidspress. Hur ska man annars förklara de oftast fullständigt hysteriska tempi som kapellmästare Göran Karlsson och i synnerhet konsertmästaren och solisten Fredrik From anlade i de fyra konserternas snabbare satser? Självklart ska somligt av detta material spelas snabbt, men det är stor skillnad på snabbhet och flygande fläng. Man blir inte automatiskt betraktad som en bättre musiker bara för att man kan traktera sitt instrument snabbare än sin egen skugga. Det gäller rocktrummisar likväl som barockviolinister.
Härmed inte sagt att vare sig Karlsson eller From – eller för den delen någon annan i ensemblen – är dåliga musiker. De stillsammare satserna bjöd nog så klara bevis för motsatsen, framför allt i lutenisten Fredrik Bocks och även i Karlssons cembalistiska improvisationer. Om bara samma reflekterande djup fritt från flås kunnat genomsyra kvällen som helhet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus