Segstartad dödsdans tog sig på slutet
Det började darrigt, men efter paus tog det sig. Fedor Belugins gästspel skakade om vår recensent, Fredrik Fischer.
Fedor Belugin
Dunkers kulturhus, Helsingborg
Tisdag 4 oktober
Genre: Klassiskt
Konsert. Det var praktiskt taget två olika konserter som framfördes vid tisdagens tillställning. Den första, före paus, bestod av trivsam romantisk och klassisk musik. Här vankades först Johannes Brahms sonat i ess-dur för piano och viola, vari herrar Belugin och Osminin excellerade i artistiskt aperitifferi. En snitt generös underhållningsmusik här, ett nafs klädsamt vemod här och så vidare. Härpå följde Wolfgang Amadeus Mozarts Kegelstadttrio i vilken de ryska gästerna fick sällskap av Johansson, vardagligen helsingborgssymfonikernas soloklarinettist. Även detta verk, fullt av undertryckt mörker, hanterades som vore det mingelmusik. Visserligen alldeles ypperligt rent tekniskt, men så befriat från känslor att det var ett under att musiken alls hördes.
Varken Brahms eller Mozart är, när de vänder den sidan till, lätta att tas med ur ett emotionellt perspektiv. Det råder dock ingen som helst tvekan om att det går att utvinna bra mycket mer av både Mozarts musikaliska spelevinkerier och Brahms till elegans omstöpta grubblanden än vad herrarna åstadkom. Johansson visade upp en vackert fyllig ton i sitt instrument, Osminin ett varierat och spänstigt anslag och Belugin en hisnande teknisk skicklighet. Men känsla saknades.
Det skedda visade sig, som väntat, ha varit en lätt jogg inför ett maratonlopp. Efter paus blev det nämligen annat ljud i skällan på alla möjliga plan. Dmitrij Sjostakovitjs violasonat – det sista verk kompositören fullbordade före sin död i augusti 1975 – är ett djupt gripande testamente från ett musikaliskt geni till en värld som ägnat lika mycket tid åt att höja honom till skyarna som att samfällt pissa på honom. Här är allt känsla och mycket lite är en fråga om teknisk skicklighet. Varje ton är naken och huggen ur vissheten om det oundvikliga slut tonsättaren stod inför. Det är fullkomligt ärligt och våldsamt omskakande att få en människas mest basala fruktan – inför existensens upphörande – gestaltad för sig, till på köpet på detta innerligast tänkbara vis.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus