Vetenskaplig nostalgi
På måndagen spelade John Cale på Malmö Opera. Hannes Grönberg var där och fick se och höra en artist som fokuserade på utförandet.
Bildmaterial
John Cale.
Konsert
John Cale
Malmö Opera
Måndag 21 november
Betyg: 3
Genre: Pop
Konsert. När jag som tonåring började gå på konserter var jag förvånad över att artisterna aldrig spelade sina album från början till slut. På skiva hade låtarna redan fått sina platser i en noggrant uttänkt följd, varför skulle man bråka med den på scen? Skälen är förstås många. En konsert är något annat än ett album, en upplevelse som kräver en annan dynamik, fler spår och större perspektiv.
Ändå finns det något väldigt lyxigt i den sortens föreställning John Cale ger på Malmö Opera. Han spelar hela sin klassiska skiva ”Paris 1919” från 1973. Som besökare kan man inte bara låtarna, man vet i vilken ordning de kommer spelas och nästan precis hur de kommer låta. Kort sagt: man vet vad man får.
Musiken är redan från början fylligt orkestrerad och kvällens klassiska orkester har mer sofistikerade uppgifter än att bara fylla ut kanterna kring Cales sångröst. En traditionell rocktrio lägger grunden med stilig blygsamhet. Här och där adderar man ett solo, ett nytt parti eller en ny nyans, men som helhet är arrangemangen mer baserade på arkeologi än på nya infall. Cale själv står bakom sitt keyboard och sjunger med charmig men ganska stabbig stämma. Han säger inte ett ord utan lägger full kraft på utförandet, som för att betona den akademiska torrheten i kvällens utgrävning.
Låtarna, däremot, hör till Cales mest romantiska. De böljar vackert av honungssöta melodier och blir ikväll lite extra dekorerade från alla håll. Då och då går det till överdrift. Till exempel tjänar den stompiga ”Macbeth” ingenting på att fyllas av blås och stråkar. Symfonisk 50-talsrock? Genren låter främmande av en anledning.
Först efter paus, när skivans låtar är avklarade, börjar Cale tillåta sig mer äventyrliga utsvävningar. Snart känns det som om bandet fått sina handbojor upplåsta. Musiken drar iväg allt mer mot symf- och proggrock. Solona växer i längd, orkestern blåser upp sig själv och lukten av musikal blir mer påtaglig. En liten ton av kitsch smyger sig in i den annars så vetenskapligt planlagda nostalgin.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus