Musikalmusik med lagombra britter
Fredrik Fischer går på musikalkonsert med HSO, men saknar de svenska musikalstjärnorna.
Showstoppers
Dirigent: Gareth Hudson
Medverkande: Helsingborgs Symfoniorkester, dir. Gareth Hudson; Mary Carewe (sopran), Madeleine Cartwright (keyboard), Peter Corry (baryton), Alex Sharpe (mezzosopran)
Helsingborgs konserthus
Torsdag 24 november
Genre: Klassiskt
Konsert. Det är utomordentligt glädjande att notera att helsingborgspubliken flockas till en konsert med musikalmusik även utan de, åtminstone av de svenska teatrarnas rollbesättningspolitik att döma, förment nödvändiga publikdragarnamnen på scen. Mycket kan sägas om Carewe, Corry och Sharpe, men inte är de några musikalstjärnor, oavsett kvällstidningsinnebörd (kändis från annat medium som fått en musikalroll) eller definition såsom ”artist med betydande ställning inom modern musikteater”.
Därmed inte på något vis antytt att solisttrion skulle ha presterat dåligt. Konsertens i någon mån till intet förpliktigande titel beskrev repertoaren tämligen väl. Denna bestod av berömda nummer från sceniska och filmiska musikaler från ”Anything Goes” till ”Wicked”, vilka samtliga leddes anständigt men föga intressant av den rutinerade Gareth Hudson.
Den musikaliska och teatrala spännvidden bland sångerna satte sångarna på svåra prov. Corrys sammetsbaryton är som gjord för Chris i ”Miss Saigon” och hans och Sharpes ”Sun and Moon” är kort men vacker, medan hans överdramatiska och inte särskilt trovärdiga insats i ”Suddenly Seymour” ur ”Little Shop of Horrors” endast underglänses av Carewes gapiga, malplacerat överwailat hysteriska dito.
Var och en av sångarna har emellertid ett solistiskt glansögonblick. Sharpes kommer i en drömskt skimrig och förtjänstfullt lättjazzad ”Over the Rainbow” (”Trollkarlen från Oz”) medan Carewe gör en oväntat överväldigande insats i ”As If We Never Said Goodbye” (”Sunset Boulevard”) och Corry är lika gripande i ”If I Can’t Love Her” (”Skönheten och Odjuret”).
Vad övrigt är är dessvärre mest transportsträckor. Hudson och solisterna rusar genom de hipp som happ organiserade låtarna som om den som framfört flest långa sluttoner när han dör vinner. Det är inte så mycket showstopping som showhets.
Allra mest uppseendeväckande är dock att ett svenskt konserthus av rang tror sig vara tvunget att hämta in lagombra britter för musikalkonserter när Sverige vimlar av musikalartister i världsklass.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus