Woon behöver sina beats
Fredrik Söderlund har varit i Malmö och lyssnat på Jamie Woon.
Jamie Woon
Babel, Malmö
Fredag 25 november
Genre: Soulpop
Betyg: 3
Konsert. Rockers, popsnören, klubbkids, hipsters och r’n’b-tjejerna. Alla gillar vi Jamie Woon. Han har lyckats snärja många läger med sin elektroniska soulpop det här året.
Men någonting har hänt på vägen till Malmöspelningen. Han förlorade halva utrustningen i Oslo av någon märklig anledning. Det betyder en konsert utan beats och det är inte riktigt den Jamie Woon jag vill ha. Sångaren uppmanar istället publiken att agera beatmakare med fingerknäppningar och fotstamp i golvet. Fint men en svag ersättning och åtminstone jag känner mig lite snuvad på konfekten.
Woon har visserligen fått låna ett gäng loop- och samplingsboxar från Magnus Tingsek men de använder han inte förrän i två låtar på slutet. Då är det så dags.
Mina ord låter kanske väl sura men det beror mest på stora förhoppningar. Londonmannen är framför allt en låtskrivare och hans bästa stunder som ”Shoulda”, ”Night air” och ”Lady luck” funkar även utmärkt i strippade versioner med gitarr och piano. Han har dessutom en röst doppad i honung och jag får ibland nypa mig själv i armen för att inse att tonerna faktiskt kommer ur stämbanden från en kritvit britt.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att den klubbiga och urbana känslan som finns på imponerande debutalbumet ”Mirrorwriting” blir mer jazzigt myspys och Craig David. En charmig cover på smöriga Charles & Eddie-hiten ”Would I lie to you?” sammanfattar liksom kvällens 75 minuter ganska bra. Den drar stora applåder men berör inte på djupet.
Slutintrycket är smått förvirrat. Samtidigt som jag vet att konserten förmodligen skulle vara suverän med ett fullt band och hel utrustning så finns stänk av storhet när Woon till exempel väller fram sin kärlek till unge Stevie Wonder som tydligast i ”Spirits” och slår knock. Kluvet var ordet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus